Ni har säkert följt debatten om tvångssteriliseringar för transperoner. In och skriv under mot tvångssteriliseringar på denna sida.![]()
↧
Tvångssteriliseringar
↧
Tvångssteriliseringar igen
I dag skriver Stefan Arver, Cecilia Dhejne, Johan Rinder och Katarina Öberg i Sydsvenskan om tvångssteriliseringar vid könsbyte. Det är ett tungt garnityr med expertisen på fältet i Sverige. De är eniga, tvånget vör vort. Däremot så framhärdar Kd om att det bör utredas mer. Vad är det som ska utredas efter att socialstyrelsen presenterat ett väl genomarbetat förslag som har stöd av dem det berör, av expertisen och uppskattningsvis ca 80-85% av riksdagens ledamöter?
Ni hittar artiklen här.![]()
Ni hittar artiklen här.
↧
↧
C wiki
Centerpartiet tar i dag ett stort och för svenskt partiväsende nytt steg när vi i idéprogramsgruppen nu lanserar den wiki vi vill använda i processen för att ta fram ett nytt idéprogram för partiet. Gruppens ordförande Per Ankersjö skriver i dag på DN-debatt om det hela. Själva wikin hittar ni här.
Som folkrörelseparti är centerpartiet vant att samla människor för diskussion och dialog. Det arbetssättet men utan fysiska begärnsingar vill vi använda oss av för att errbjuda en diskussionsplattform kringvårt idéprogram där alla kan vara delaktiga. Så klart kommer vi att processa idéprogrammet på gängse sätt med studiecirklar på lokala möten, talarkvällar mm men med hjälp av nätet erbjuds vi inte bara det begränsade utvalet av vår medlemskår och fysiska möten utan alla kan delta i ett arbete som i många partier är förunnat några få.
Idéprogramsgruppens uppgift blir att vikta förslag och stämma av vad som känns som en bra linje. De texter som fås fram kommer att processas i wikiformat inte mindre än tre gånger för att vi ska få största möjliga input. Den slutliga produkten lämnar vi sedan till partistyrelsen som äger rätt att lägga fram texten som den är eller att ändra i den inför stämmobesluten.
Det är ett (nu är jag ju helt partisk men ändå) begåvat sätt att kunna rådsla med medlemmar på traditionellt sätt men också låta medlemmar som av en eller annan anledning inte kan delta på just det utsatta mötet möjlighet att delta. Samtidigt exkluderar vi inte ngn som ej är partimedlem att påverka vår resa mot framtiden.
Partipolitiken är en sluten verksamhet i ångt och mycket, Mpnga gånger när det gäller att förhandla om positioner och beslut ligger det i sakens natur att man itne kan avslöja sina förhandlingsgränser innan den ägt rum. Utöver detta anser vi dock att partipolitiken måste bli så öppen och transparent som det bara går.
I samband med partiledarprocessen tog vi ett stort steg och kom att ändra mkt av synen på hur man kan sålla fram en partiledare. Nu tar vi nästa steg och bjuder in alla och envar till det idéprogramsarbete vi har att göra.
Jag tror att den väg centerpartiet slagit in på kommer att bli vägledande för hur partier framöver kommer att arbeta. Det kvarstår dock för varje parti att avgöra om man vågar öpnna sig eller om man vill sitta i det trygga och lugna hörnet med priset att medborgarna inte känner att de kan nå fram med åsikter och engagemang.![]()
Som folkrörelseparti är centerpartiet vant att samla människor för diskussion och dialog. Det arbetssättet men utan fysiska begärnsingar vill vi använda oss av för att errbjuda en diskussionsplattform kringvårt idéprogram där alla kan vara delaktiga. Så klart kommer vi att processa idéprogrammet på gängse sätt med studiecirklar på lokala möten, talarkvällar mm men med hjälp av nätet erbjuds vi inte bara det begränsade utvalet av vår medlemskår och fysiska möten utan alla kan delta i ett arbete som i många partier är förunnat några få.
Idéprogramsgruppens uppgift blir att vikta förslag och stämma av vad som känns som en bra linje. De texter som fås fram kommer att processas i wikiformat inte mindre än tre gånger för att vi ska få största möjliga input. Den slutliga produkten lämnar vi sedan till partistyrelsen som äger rätt att lägga fram texten som den är eller att ändra i den inför stämmobesluten.
Det är ett (nu är jag ju helt partisk men ändå) begåvat sätt att kunna rådsla med medlemmar på traditionellt sätt men också låta medlemmar som av en eller annan anledning inte kan delta på just det utsatta mötet möjlighet att delta. Samtidigt exkluderar vi inte ngn som ej är partimedlem att påverka vår resa mot framtiden.
Partipolitiken är en sluten verksamhet i ångt och mycket, Mpnga gånger när det gäller att förhandla om positioner och beslut ligger det i sakens natur att man itne kan avslöja sina förhandlingsgränser innan den ägt rum. Utöver detta anser vi dock att partipolitiken måste bli så öppen och transparent som det bara går.
I samband med partiledarprocessen tog vi ett stort steg och kom att ändra mkt av synen på hur man kan sålla fram en partiledare. Nu tar vi nästa steg och bjuder in alla och envar till det idéprogramsarbete vi har att göra.
Jag tror att den väg centerpartiet slagit in på kommer att bli vägledande för hur partier framöver kommer att arbeta. Det kvarstår dock för varje parti att avgöra om man vågar öpnna sig eller om man vill sitta i det trygga och lugna hörnet med priset att medborgarna inte känner att de kan nå fram med åsikter och engagemang.
↧
En kommentar på Idergard
Så här några dagar efter ser jag att jag i min mejlbox har en kommentar till Thomas Idergards debattartikel på Svd Brännpunkt här om dagen. Det är inte jag som skrivit inlägget men delar uppfattningen. Läs nedan:
" På dagens SvD Brännpunkt diskuterar Thomas Idergard förslaget till ändrad lagstiftning om assisterad befruktning och insemination. Han försöker göra gällande att debatten utgår från följande två huvudpunkter;
![]()
" På dagens SvD Brännpunkt diskuterar Thomas Idergard förslaget till ändrad lagstiftning om assisterad befruktning och insemination. Han försöker göra gällande att debatten utgår från följande två huvudpunkter;
Han menar som första punkt att de som vill ändra lagstiftningen utgår från att barn är en rättighet. Nej, så är det inte. Jag är en stark företrädare för att lagstiftnigen förändras och utgångspunkten är den att barn faktiskt har rätt till föräldrar som tagit medvetna beslut att bli föräldrar. Barn är ingen rättighet, men alla barn har rätt till trygghet och en kärleksfull uppväxt. Att tro att föräldraskapet definieras av sexualitet eller huruvida barnens mamma och pappa bor ihop är att förminska de relationer och den kärlek ett barn har rätt till. Att vara förälder handlar inte om de vuxnas relationer. Det handlar om att de vuxna som får gåvan att vara förälder faktiskt ansvarar för att de relationer barnet får i livet är friska, långvariga, trygga och kärleksfulla. Att blanda ihop detta med föräldrarnas civilstånd eller sexualitet är att styra debatten fel.
Den andra punkten han för fram är verklighetsuppfattningen. Han menar att de som är för en förändring vill bygga ett samhälle där var och en alltid obehindrat skall få stöd och gillande för sin egen syn på hur verkligheten är beskaffad, även när denna syn bryter mot vad som är ett ”faktum” – det vill säga att bästa utgångsläget är en mamma och en pappa. Idergard kastar sten i glashus när han talar om hur andras verklighetsuppfattning inte stämmer överens med vad som faktiskt är faktum (enligt honom.). Barn torde må bra av friska relationer, dessa relationer finns på många sätt och i många familjebildningar. Att som Idergard berätta för alla vad som är rätt och riktigt ger verkligen en liten fyrkant att leva inom.
Låt mig ge er ett exempel. Jag har själv valt att skaffa barn på ett sätt som går utanför den fyrkant Idergard beskriver. Jag är ensamstående och har valt att skaffa barn med en man som jag inte är gift eller bor ihop med. Mitt val passar knappast in i Idergards fyrkant, för i dagsläget finns inte lagstöd för mitt val. Min dotter har en mamma och pappa som inte älskar varandra som man och kvinna. Men jag kan bara tala för mig själv när jag säger att min dotters pappa är en person som jag älskar som vän, som människa och som min dotters pappa. Vårt val att försöka bli föräldrar grundas på andra skäl än kärlek och åtrå. Men för den skull är inte valet mindre värt, eller mindre genomtänkt. Jag för min del hoppas att jag är en person som kan ge ett barn en trygg uppväxt där hennes bästa är det viktigaste för mig.
Så mycket jag har funderat på vad som skulle vara bäst för mitt barn om hon fanns, vad som skulle ge henne störst trygghet. Jag hoppas att mitt val ger henne det hon behöver i livet. En älskande och närvarande pappa, som med alla de som älskar honom kommer att vara med henne när jag inte är där. När hennes tid fylls av någon annan så vet jag att valet av hennes pappa är gjort av kärlek till henne. En av de bästa personerna jag vet, med sina fel och brister, en stark och äkta pappa som kommer att göra allt för henne när hon behöver. Som kommer att ge sig själv för hennes lycka. Många gånger har jag tänkt att det borde ha funnits enklare sätt att bli mor, men tanken slutade alltid i mitt blivande barns rätt att få älska och bli älskad av fler än mig, i detta fall en pappa, den bästa som finns för sin dotter.
Jag kräver varken förståelse av Thomas eller vill hävda att min verklighet är den rätta, det är varken min rättighet att få barn eller att värdera andras val och verklighet. Men jag önskar en lag som ger framtidens barn rätt till föräldrar som vill göra mogna, trygga val där kärleken till barnet, snarare än de vuxna relationerna, är i centrum."
↧
Dld-voteringen i dag
Efter en lång diskussion på riksdagsgruppen i dag, en här om veckan, en diskusison p partistyrelsen samt bloggande och facebookande så råder det inga som helst tvivel. Hela centerpartiets riksdagsgrupp är starkt kritisk och mot datalagringsdirektivet. Överallt där det går ska kampen fortsatt pågå.
Dld är dock ett direktiv från EU och måste, förr eller senare, implementeras. En domstol har ålagt oss det. Tidigare har c medverkat att förhala det. Vår historik på området är klar. I början var också moderaterna med på den linjen. Med tiden har vi blivit allt mer ensamma.
Nu står vi inför det sista avgörandet. Gruppen är fortsatt lika kritisk men en majoritet anser att vi tvingas ta det i dag. Centerpartiet har minskat lagringstiden från 2 år till 6 månader mm och fått igenom substansiella förändringar som våra förhandlare ska ha all heder för. Det har minskat skadorna.
Samtidigt är vi några som ändå kommer att rösta nej. Det är inte ett angrepp på vår gruppledning. Det är absolut inte ett angrepp på vår partiledare. Vi som är mest kritiska är de som hårdast drev Annies kampanj och vi står unisont bakom henne.
Sanningen är den att vi hade röstat likadant om Maud Olofsson var vår ledare. Vi hade nog gjort likadant om det var Kublai khan som var vår ledare.
Vårt agerande får så klart konsekvenser. Johan Linander som sitter på ärendet måste agera som gruppmajoriteten vill och det finns risk (det vet jag mkt väl) att han nu kommer ses som den som drivit igenom det. Så är det alls inte. De som driver igenom direktivet är de som är tysta, de som inte protesterar, de som inte har en öppen debatt och de som inte ens känner sig tvugna utan glatt gör det. Johan Linander med flera har tagit debatten, varit öppna, försökt ge perspektiv på varför vi tvingas till detta och jag hoppas att ni där ute kan ge honom cred för det i stället för skit.
Centerpartiet vill vara det öppnaste partiet. Det innebär att ni som väljare kan följa mer av våra diskussioner än något annat parti.Vi kommer att ha våndor, olika åsikter och ibland anser vi det så viktigt att vi går emot gruppen, andra gånger får vi acceptera att vi har förlorat. Den öppenheten ska ni inte tolka som om vi har splittringar utan som en inbjudan till er att ta del av vår debatt. Samma diskussioner finns i flera partier men där låter man metertjocka murar tysta diskussionen.
Dit ljuset i dag ska riktas är till de partier som helt kapitulerat. De som inte ens känner sig tvingade att rösta ja i dag utan där man till och med välkomnar det. M som förut var med oss. S som är dem som sett till att vi i dag sitter med skiten. Kd och Fp som omfamnar och gillar detta. Där skall svarte Petter hamna och jag hoppas att ni inte låter dem komma undan.
Dld kommer att gå igenom. Men hade vi fått en majoritet emot hade regeringen fått hantera i EU att vi inte vill se detta införas och hemställa hos kommissionen om en ändring. Det är väl det vi har att vänta att Tyskland kommer att göra. Det är synd att vi inte är med Tyskland om att ta den fighten. Å andra sidan ger jag inte upp hoppet om att regeringen kan driva en sån linje trots att de implementeras nu. Komissionen verkar ju också inse att det inte leder ngn vart. Riktiga banditer ser så klart till att vara omöjliga att spåra. Kvar står svensson som har sitt abbonemang.
Dagens omröstning blir också en klar siignal till regeringen. När det kommer integritetskränkande förlsag så kommer vi att protestera i centergruppen.
Ni där ute, nu drar vi vårt strå till stacken. Gör nu ert och lägg krutet där det hör hemma: hos dem som gillar detta, hos dem som inte tar öppen debatt och hos dem som inte har en enda som protesterar.![]()
Dld är dock ett direktiv från EU och måste, förr eller senare, implementeras. En domstol har ålagt oss det. Tidigare har c medverkat att förhala det. Vår historik på området är klar. I början var också moderaterna med på den linjen. Med tiden har vi blivit allt mer ensamma.
Nu står vi inför det sista avgörandet. Gruppen är fortsatt lika kritisk men en majoritet anser att vi tvingas ta det i dag. Centerpartiet har minskat lagringstiden från 2 år till 6 månader mm och fått igenom substansiella förändringar som våra förhandlare ska ha all heder för. Det har minskat skadorna.
Samtidigt är vi några som ändå kommer att rösta nej. Det är inte ett angrepp på vår gruppledning. Det är absolut inte ett angrepp på vår partiledare. Vi som är mest kritiska är de som hårdast drev Annies kampanj och vi står unisont bakom henne.
Sanningen är den att vi hade röstat likadant om Maud Olofsson var vår ledare. Vi hade nog gjort likadant om det var Kublai khan som var vår ledare.
Vårt agerande får så klart konsekvenser. Johan Linander som sitter på ärendet måste agera som gruppmajoriteten vill och det finns risk (det vet jag mkt väl) att han nu kommer ses som den som drivit igenom det. Så är det alls inte. De som driver igenom direktivet är de som är tysta, de som inte protesterar, de som inte har en öppen debatt och de som inte ens känner sig tvugna utan glatt gör det. Johan Linander med flera har tagit debatten, varit öppna, försökt ge perspektiv på varför vi tvingas till detta och jag hoppas att ni där ute kan ge honom cred för det i stället för skit.
Centerpartiet vill vara det öppnaste partiet. Det innebär att ni som väljare kan följa mer av våra diskussioner än något annat parti.Vi kommer att ha våndor, olika åsikter och ibland anser vi det så viktigt att vi går emot gruppen, andra gånger får vi acceptera att vi har förlorat. Den öppenheten ska ni inte tolka som om vi har splittringar utan som en inbjudan till er att ta del av vår debatt. Samma diskussioner finns i flera partier men där låter man metertjocka murar tysta diskussionen.
Dit ljuset i dag ska riktas är till de partier som helt kapitulerat. De som inte ens känner sig tvingade att rösta ja i dag utan där man till och med välkomnar det. M som förut var med oss. S som är dem som sett till att vi i dag sitter med skiten. Kd och Fp som omfamnar och gillar detta. Där skall svarte Petter hamna och jag hoppas att ni inte låter dem komma undan.
Dld kommer att gå igenom. Men hade vi fått en majoritet emot hade regeringen fått hantera i EU att vi inte vill se detta införas och hemställa hos kommissionen om en ändring. Det är väl det vi har att vänta att Tyskland kommer att göra. Det är synd att vi inte är med Tyskland om att ta den fighten. Å andra sidan ger jag inte upp hoppet om att regeringen kan driva en sån linje trots att de implementeras nu. Komissionen verkar ju också inse att det inte leder ngn vart. Riktiga banditer ser så klart till att vara omöjliga att spåra. Kvar står svensson som har sitt abbonemang.
Dagens omröstning blir också en klar siignal till regeringen. När det kommer integritetskränkande förlsag så kommer vi att protestera i centergruppen.
Ni där ute, nu drar vi vårt strå till stacken. Gör nu ert och lägg krutet där det hör hemma: hos dem som gillar detta, hos dem som inte tar öppen debatt och hos dem som inte har en enda som protesterar.
↧
↧
Ska man göra ett försök
Kanske är det nu när jag är föräldraledig som jag i små pauser ska försöka mig på att blogga igen? Lyckades hitta inloggningsuppgifterna i alla fall till slut ;)
↧
Inslags text är viktig
Det går ju så där med att brja blogga igen. Det är liksom inte så mycket av den där tiden till att fundera längre. Än mindre tid finns det till att fokusera på en text. Även om jag tycker bloggformatet tillåter betydligt lägre verkshöjd än annan text ska det i alla fall bli begripligt det som kommer ut. Denna helgen har jag lyckats läsa en text.
Det är Inslag som skriver en kommentar till Fredrik Virtanens text. Tycker inslag gör det mycket bra. Det finns några saker som kan läggas till Inslags text. I dag är arbetstiden (även om vi jobbar mkt övertid) långt kortare än vad den historiskt varit. Vi har pauser under året i det ekorrhjul han kallar livet. Därtill har många av oss råd med saker som gör att det inte blir lika stor måtta slentrian som det blir för den som inte har ekonomiska medel. Maten kan varieras mer, resor göras och annat som ger guldkant på vardagen.
Virtanens perspektiv är egentligen en spotloska i ansiktet på alla de som inte har hans eller min ekonomiska ställning. Den som inte kan göra avbott för en resa, för ett restaurangbesök och som betydligt oftare än oss har ett arbete som sliter på kroppen. Lika mycket är det en benspark på generationerna innan oss som slitit i sitt anletes svett för att bygga landet och ge oss den levnadsstandard vi har i dag och som vi bygger vidare på. De jobbade och slet för framtiden. De såg att det kan bli bättre när de slet långa timmar och utan den livssituation vi har i dag. Den kunde de bara drömma om.
Virtanen verkar drömma om att i dag ska det vara komplett och det kompletta livet för honom ska inte innehålla det som ger oss tid med familjen och guldkanten nämligen: arbetet. Det känns lite som att idealet är någon form av hög adelsmans liv på 1600-talet (alternativt rik grek för ett par tusen år sedan) där andra gjorde arbetet åt en och man själv kunde strosa runt större delen av dagarna. Tack och lov har vi kommit längre.
Historielösheten och ledan i att ha det bra kunde Virtanen skriva om nästa gång.
Det är Inslag som skriver en kommentar till Fredrik Virtanens text. Tycker inslag gör det mycket bra. Det finns några saker som kan läggas till Inslags text. I dag är arbetstiden (även om vi jobbar mkt övertid) långt kortare än vad den historiskt varit. Vi har pauser under året i det ekorrhjul han kallar livet. Därtill har många av oss råd med saker som gör att det inte blir lika stor måtta slentrian som det blir för den som inte har ekonomiska medel. Maten kan varieras mer, resor göras och annat som ger guldkant på vardagen.
Virtanens perspektiv är egentligen en spotloska i ansiktet på alla de som inte har hans eller min ekonomiska ställning. Den som inte kan göra avbott för en resa, för ett restaurangbesök och som betydligt oftare än oss har ett arbete som sliter på kroppen. Lika mycket är det en benspark på generationerna innan oss som slitit i sitt anletes svett för att bygga landet och ge oss den levnadsstandard vi har i dag och som vi bygger vidare på. De jobbade och slet för framtiden. De såg att det kan bli bättre när de slet långa timmar och utan den livssituation vi har i dag. Den kunde de bara drömma om.
Virtanen verkar drömma om att i dag ska det vara komplett och det kompletta livet för honom ska inte innehålla det som ger oss tid med familjen och guldkanten nämligen: arbetet. Det känns lite som att idealet är någon form av hög adelsmans liv på 1600-talet (alternativt rik grek för ett par tusen år sedan) där andra gjorde arbetet åt en och man själv kunde strosa runt större delen av dagarna. Tack och lov har vi kommit längre.
Historielösheten och ledan i att ha det bra kunde Virtanen skriva om nästa gång.
↧
Centerpartiets huvudvärk
Det är ingen hemlighet att centerpartiet har ung 40 år av nedåtgång bakom sig. Det är heller ingen hemlighet att vi har en sjuhelsikes uppförsbacke och en rad akuta problem att ta tag i så som väljaropinionen. Det hela ligger i en hyggligt logisk process från eftervalsanalys, via idéprogram till konkretiserad sakpolitik. Det är så det måste göras.
Media kräver allt som oftast att 40 års utförsglid ska ändras till framgångssaga i ett trollslag. Så fungerar det inte. Det kommer ta flera år att lägga om det hela. Men vi gör det i hygglig ordning för en gångs skull. Och jag kan reda nu säga att det kommer ta flera år framöver innan vi riktigt kan se effekterna av det vi gör nu. En liten uppgång spår jag i valet 2014 och en större i valet 2018. Det perspektivet har vi att arbeta med. Klarar vi det så kan centerpartiet mycket väl etablera sig som ett av de stora partierna i svensk politik.
Så här i samband med Maramömötet är det så klart Annie Lööf som initiativtagare som står i fokus för media bevakning. Det är bra. Den publicitet centerpartiet haft de sista månaderna har nog i grunden skakat om en del väljare. Man har nämligen blivit påmind av att partiet finns. Det är steg ett för att någon alls ska kunna rösta på oss.
Journalister ringer dock efter varje opinionsmätning och frågar ungefär samma saker som jag fått frågor om sedan mitten av 90-talet. Vad ska ni NU göra? När man har svarat på det riktigt många gånger och upprepat processen ovan tillräckligt många gånger skulle man kunna tro att det hela börjar sjunka in. Men nej.
I dagens DN finns en artikel om stöder för partiledare Annie Lööf. I stora delar inga stora förändringar mot hur det var i oktober. Man skulle kunna säga att den sista tidens turbulens inte nämnvärt påverkat partiledarens ställning. Vi kan också konstatera att siffrorna behöver bli bättre. Det duger inte att det bara är Jimmie Åkesson, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt hon har bättre siffror än. Det kan också konstateras att trots att många, också internt, försökt utmåla Annie Lööf som nyliberal så har hennes siffror stärkts i de rödgröna väljargrupperna. Det hon tappat i borgerligheten har hon vunnit i motståndarlägret. DN glömmer lägligt att påpeka det.
Till syvende och sist är det ändå så att det är där väljarna måste plockas för att stärka Alliansen och säkra valsegern.
Media kräver allt som oftast att 40 års utförsglid ska ändras till framgångssaga i ett trollslag. Så fungerar det inte. Det kommer ta flera år att lägga om det hela. Men vi gör det i hygglig ordning för en gångs skull. Och jag kan reda nu säga att det kommer ta flera år framöver innan vi riktigt kan se effekterna av det vi gör nu. En liten uppgång spår jag i valet 2014 och en större i valet 2018. Det perspektivet har vi att arbeta med. Klarar vi det så kan centerpartiet mycket väl etablera sig som ett av de stora partierna i svensk politik.
Så här i samband med Maramömötet är det så klart Annie Lööf som initiativtagare som står i fokus för media bevakning. Det är bra. Den publicitet centerpartiet haft de sista månaderna har nog i grunden skakat om en del väljare. Man har nämligen blivit påmind av att partiet finns. Det är steg ett för att någon alls ska kunna rösta på oss.
Journalister ringer dock efter varje opinionsmätning och frågar ungefär samma saker som jag fått frågor om sedan mitten av 90-talet. Vad ska ni NU göra? När man har svarat på det riktigt många gånger och upprepat processen ovan tillräckligt många gånger skulle man kunna tro att det hela börjar sjunka in. Men nej.
I dagens DN finns en artikel om stöder för partiledare Annie Lööf. I stora delar inga stora förändringar mot hur det var i oktober. Man skulle kunna säga att den sista tidens turbulens inte nämnvärt påverkat partiledarens ställning. Vi kan också konstatera att siffrorna behöver bli bättre. Det duger inte att det bara är Jimmie Åkesson, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt hon har bättre siffror än. Det kan också konstateras att trots att många, också internt, försökt utmåla Annie Lööf som nyliberal så har hennes siffror stärkts i de rödgröna väljargrupperna. Det hon tappat i borgerligheten har hon vunnit i motståndarlägret. DN glömmer lägligt att påpeka det.
Till syvende och sist är det ändå så att det är där väljarna måste plockas för att stärka Alliansen och säkra valsegern.
↧
Ang decentralisering
Jag gick med i Centerpartiet 1994 med 3 huvudsakliga skäl. De var miljöpolitiken, decentraliseringspolitiken och att man var ett borgerligt/liberalt parti. Jag har alltid haft svårt för kollektivistiska tankegångar och beslutsmodeller.
I detta inlägg tänkte jag titta närmare på frågan om decentralisering. Jag tycker att det är det värde som gör centerpartiet unikt. Jag skulle drista mig till att säga att det är poängen med föreningen eller hela kärnan av centerpartiet.
Decentralisering som begrepp utgår från att makt centraliserats. Utan den kraft som 1900-talet utgjort av centralisering så hade idé om decentralisering inte behövts. Tyvärr visar dagens samhälle på raka motsatsen. Vi borde tala än mer om decentralisering.
Verktyget för att uppnå en stituation där lokal makt respekteras och har möjlighet att agera kräver att beslut flyttas från centralmakt till regioner och eller kommuner. I många fall kan man säkerligen flytta inflytande direkt till individen. Den kanske största decentraliseirngsreformer har varit valfalfrihetsreformerna i skola och vård där den enskilde inte längre blir tilldelad en skola eller en vårdcentral utan kan göra ett eget aktivt val efter egna premisser.
När decentralisering diskuteras i Centerpartiet samlas vi alla och känner en samhörighet. Vi tycker det är viktigt och här vill vi se förändringar. Så länge vi talar om decentralisering i en övergripande språkdräkt är vi samlade och enade. Den senaste tidens debatt kring idéprogrammet visar dock på att när vi börjar diskutera decentraliseringsreformer råder större oenighet. Det visar sig att det är lätt att säga och att andemeningen stöds av de hart när alla.
Idéprogramsgruppen lade fram långtgående idéer som byggde vidare på de sista tio årens arbete med federalismens principer. Poängen är att få en balans mellan beslutsinstanser, att ha en demokratisk kontroll över beslut som fattas och att flytta makt - ordentligt med makt - nedåt i samhällsorganisationen. Gruppen skulle inte jobba med de mer konkreta delarna men anlade en inriktning om federalism och lag/regleringsmöjligheter samt att flytta fler skatteuppbördsmöjligheter till lokala eller regionala organ.
Den som på allvar vill decentralisera kan man tyckas borde anamma detta men riktigt så mottogs det inte av alla. Många slog fast att vi bör fortsatt ha det kommunala skatteutjämningssystemet och kanske förstärka det. Att det ska bestå har ingen motsatt sig. Men det verkar som att det för de flesta är viktigare än att ha egna skattebaser att förlita sig på. Med andra ord litar man hellre till statens välvilja med det kommunala skatteutjämningssystemet än att man får egen kompetens på området. I norr finns en större vilja på exempelvis skatter på naturresurser. Det sköts dock genast åt sidan i ett TT-meddelande av mina riksdagskollega Per-Ingvar Johnson från Skåne. Han menade på att det var ett "stockholmspåfund" eller något sådant. Han fick dock snabbt svar på tal av Norrbottens starke man Sven Tornberg som menade att det vore välgörande för Norrland som landsdel. Sanningen kanske är den att Skåne är rädda att inte få en extra slant till del varför man hellre avfärdar än att låta Norrland få en ökad egen kapacitet.
Det är för övrigt ett klassiskt knep i Centerpartiet att bli av med en fråga att kalla det någonting med "Stockholm". Underförstått vet man då att det är om inte galet så i alla fall dåligt.
Möjligheter att ta över lagstiftningsbefogenheter och utökade möjligheter till egna regleringar var inget som fick nämnvärt stöd. En del ska sägas att det fanns men min bedömning är att det var max 30% som förordade det i det massiva remissberget.
Med andra ord är det som är reell decentralisering lagd åt sidan. Det är också den linje som majoriteten i partistyrelsen gått på. Vi är dock ett antal reservanter som ser fram emot en debatt om decentralisering på centerstämman i Upplands Väsby.
Kvar blir egentligen att regionalpolitiken ska förstärkas. Regionalpolitiken bygger på att staten samlar in och sedan fördelar medel till sådant som staten tycker är bra. Sen om man har olika behov i Norrbotten och Skåne är det inte alltid det behöver tas hänsyn till. Framförallt lever den som sätter all sin tro på regionalpolitik från ovan lite farligt. Den dagen de styrande vill avskaffa regionalpolitiken har man inget att vänta sig alls. Bättre hade varit att ha egen kraft. Det har man dock motsatt sig. Kvar blir det kommunala skatteutjämningssystemet och kvar blir eventuellt att flytta någon myndighet ut i landet.
Kommunala skatteutjämningssystemet behövs. Regionalpolitik behövs. Men inget av dem ger en kraft att skapa själv och muskler att själv agera. Stämman i Upplands Väsby har ett stort avgörande att göra och jag hoppas att decentraliseringsdebatten är livlig runtom i partiet. Reduceras decentraliseringspolitiken till sådant vi redan har är det inte mycket bevänt med det hela. Det finns dock ett förstärkt förslag där vi reservanter är beredd att låta kraften komma underifrån genom att decentralisera både ekonomi och regleringar. Jag hoppas centerstämman är redo att ta flera kliv framåt i den fråga som är centerpartiets unika fråga och själva hjärta.
I detta inlägg tänkte jag titta närmare på frågan om decentralisering. Jag tycker att det är det värde som gör centerpartiet unikt. Jag skulle drista mig till att säga att det är poängen med föreningen eller hela kärnan av centerpartiet.
Decentralisering som begrepp utgår från att makt centraliserats. Utan den kraft som 1900-talet utgjort av centralisering så hade idé om decentralisering inte behövts. Tyvärr visar dagens samhälle på raka motsatsen. Vi borde tala än mer om decentralisering.
Verktyget för att uppnå en stituation där lokal makt respekteras och har möjlighet att agera kräver att beslut flyttas från centralmakt till regioner och eller kommuner. I många fall kan man säkerligen flytta inflytande direkt till individen. Den kanske största decentraliseirngsreformer har varit valfalfrihetsreformerna i skola och vård där den enskilde inte längre blir tilldelad en skola eller en vårdcentral utan kan göra ett eget aktivt val efter egna premisser.
När decentralisering diskuteras i Centerpartiet samlas vi alla och känner en samhörighet. Vi tycker det är viktigt och här vill vi se förändringar. Så länge vi talar om decentralisering i en övergripande språkdräkt är vi samlade och enade. Den senaste tidens debatt kring idéprogrammet visar dock på att när vi börjar diskutera decentraliseringsreformer råder större oenighet. Det visar sig att det är lätt att säga och att andemeningen stöds av de hart när alla.
Idéprogramsgruppen lade fram långtgående idéer som byggde vidare på de sista tio årens arbete med federalismens principer. Poängen är att få en balans mellan beslutsinstanser, att ha en demokratisk kontroll över beslut som fattas och att flytta makt - ordentligt med makt - nedåt i samhällsorganisationen. Gruppen skulle inte jobba med de mer konkreta delarna men anlade en inriktning om federalism och lag/regleringsmöjligheter samt att flytta fler skatteuppbördsmöjligheter till lokala eller regionala organ.
Den som på allvar vill decentralisera kan man tyckas borde anamma detta men riktigt så mottogs det inte av alla. Många slog fast att vi bör fortsatt ha det kommunala skatteutjämningssystemet och kanske förstärka det. Att det ska bestå har ingen motsatt sig. Men det verkar som att det för de flesta är viktigare än att ha egna skattebaser att förlita sig på. Med andra ord litar man hellre till statens välvilja med det kommunala skatteutjämningssystemet än att man får egen kompetens på området. I norr finns en större vilja på exempelvis skatter på naturresurser. Det sköts dock genast åt sidan i ett TT-meddelande av mina riksdagskollega Per-Ingvar Johnson från Skåne. Han menade på att det var ett "stockholmspåfund" eller något sådant. Han fick dock snabbt svar på tal av Norrbottens starke man Sven Tornberg som menade att det vore välgörande för Norrland som landsdel. Sanningen kanske är den att Skåne är rädda att inte få en extra slant till del varför man hellre avfärdar än att låta Norrland få en ökad egen kapacitet.
Det är för övrigt ett klassiskt knep i Centerpartiet att bli av med en fråga att kalla det någonting med "Stockholm". Underförstått vet man då att det är om inte galet så i alla fall dåligt.
Möjligheter att ta över lagstiftningsbefogenheter och utökade möjligheter till egna regleringar var inget som fick nämnvärt stöd. En del ska sägas att det fanns men min bedömning är att det var max 30% som förordade det i det massiva remissberget.
Med andra ord är det som är reell decentralisering lagd åt sidan. Det är också den linje som majoriteten i partistyrelsen gått på. Vi är dock ett antal reservanter som ser fram emot en debatt om decentralisering på centerstämman i Upplands Väsby.
Kvar blir egentligen att regionalpolitiken ska förstärkas. Regionalpolitiken bygger på att staten samlar in och sedan fördelar medel till sådant som staten tycker är bra. Sen om man har olika behov i Norrbotten och Skåne är det inte alltid det behöver tas hänsyn till. Framförallt lever den som sätter all sin tro på regionalpolitik från ovan lite farligt. Den dagen de styrande vill avskaffa regionalpolitiken har man inget att vänta sig alls. Bättre hade varit att ha egen kraft. Det har man dock motsatt sig. Kvar blir det kommunala skatteutjämningssystemet och kvar blir eventuellt att flytta någon myndighet ut i landet.
Kommunala skatteutjämningssystemet behövs. Regionalpolitik behövs. Men inget av dem ger en kraft att skapa själv och muskler att själv agera. Stämman i Upplands Väsby har ett stort avgörande att göra och jag hoppas att decentraliseringsdebatten är livlig runtom i partiet. Reduceras decentraliseringspolitiken till sådant vi redan har är det inte mycket bevänt med det hela. Det finns dock ett förstärkt förslag där vi reservanter är beredd att låta kraften komma underifrån genom att decentralisera både ekonomi och regleringar. Jag hoppas centerstämman är redo att ta flera kliv framåt i den fråga som är centerpartiets unika fråga och själva hjärta.
↧
↧
Lördagens stämma
På lördag håller Centerpartiet i Stockholms stad sin distriktsstämma. Vi kommer att ha en heldagsövning på riksdagen och det är mycket bra med folk anmälda. Jag har fått frågan av valberedningen om att sitta ordförande för mötet och tackat ja. Sen får vi ju se vad stämman säger i sina val men roligt ska det bli.
Jag vet inte hur många distriktsstämmor jag varit på men många är det. Både som CUF-ordförande och som riksdagsledamot har jag talat på stämmor runtom i landet. De distrikt jag hunnit lära känna bättre är Västmanland som är mitt gamla hemlän där jag "toppade karriären" med att vara vice ordförande för partidistriktet för snart tio år sedan. Örebro län hann jag få hygglig inblick i de år jag pluggade på Örebro universitet.
Alla stämmor har en grundformalia som är lika. Men det som gör Stockholms stämmor unika är kraften och debattlustan som finns i dem. Medelåderna är också en helt annan. I mångt och mycket är Stockholm en modern folkrörelse. Det är alltid hyggligt med nya medlemmar på stämmorna. De är debattglada och tar med självklarhet samma plats och ytrymme som mer ärrade partiveteraner.
Debatterna går emellanåt heta men folk blir inte osams. Man har många idéer och förslag vilket inte minst syns i floran av motioner som kommer in. Ett 40-tal i år som ni ser i handlingarna.
Stockholms partidistrikt var för drygt 10 år sedan nära på dött. Sedan dess har nya medlemmar kommit till, partiavdelningar bildats och det är i dag en febril aktivitet. Jag kan faktiskt inte minnas att man nybildat partiavdelningar någonstans i landet utom på ett par ställen. I Stockholm finns flera nyabldade och mycket livaktiga avdelningar i dag. Det är oerhört glädjande.
På många ställen runtom i landet har avdelningar lagts ned men i Stockholm fyller de en central roll i verksamheten. Friska gröna skott är de som med tiden ska göra en stark klöver.
Stureplanscenterns möten har flera gånger fått byta lokal för att det varit över 100 deltagare. Centerkvinnorna i Stockholm drar numera fulla hus och har föreläsare som gör att långt många fler än de närmast sörjande närmar sig centerkvinnorna. Ungdoms- och högskoleförbundet har en oerhört bra nivå på sina sammankomster och jag är ofta glad att jag inte behöver debattera emot dem utan har förmånen att tillhöra samma lag. På ren svenska så är det mycket och starkt liv i stockholmscentern.
Det är oerhört många som har bidragit och slitit på resan så här långt. Ett nav har dock Per Ankesjö varit som var med redan när det var som värst och som fortfarande har många år med vigör framför sig. Två valsframgångar har han och centermedlemmarna i Stockholm bakom sig och de laddar för en tredje.
Vad vill jag då med allt detta? Den noggranne kommer i handlingarna till stämman på lördag se att vi ska välja en nomineringskommitté. Jag har till valberedningen sagt att det vore en fantastiskt rolig uppgift att ingå i nämnda kommitté. Det innebär också att jag inte kommer att kandidera till riksdagen för Stockholms stad i valet 2014.
Min man Johnny, dottern, hundarna och jag bor sedan slutet på 2012 i Tullinge i Botkyrka kommun och därmed Stockholms län. Jag har varit heltidspolitiker sedan hösten 2012 vilket är 12.5 år nu. För mig som är 35 får det anses vara en hygglig del av livet. I Stockholm finns oerhört bra personer i dag som skulle sköta ett riksdagsuppdrag med den äran. Abir al Sahlani som är en ideologiskt stark person och en personlig förebild för mig är en av dem. Johan Hedin som nu ersätter mig under min tjänstledighet gör ett fantastikt jobb och jag trycker "like" varje gång jag ser hans status på facebook för allt klokt han säger och gör. Vi ska heller inte glömma att det utöver dem som redan har positioner i dag finns många fler som kommer slita hårt i valet och siktar på riksdagen. Simon Palme som nyss slutat som ordförande för CUF i Stockholm och många, många fler.
Jag tycker det är dags för rotation på bänken i Stockholms stad helt enkelt och jag vet att det finns bra folk som tar över. Vi kan inte häcka i evigheter på politiska poster utan måste kunna gå in i och ur politiken - varje gång med fler erfarenheter som kan bidra till att arbeta för väljarna och partiet. Både partiet och vi själva skulle nog må bra att efter ett par perioder göra något annat.
Den dagen partiets centrala valberedning inför höstens stämma frågar om jag ställer upp för omval till partistyrelsen kommer jag med glädje att säga ja. När dagen är inne för att lämna in nycklarna till kontoret i ledamotshuset kommer jag nog inte att tystna. Det finns mycket debatt kvar att föra och partistyrelsen är en alldeles utmärkt plattform för det. Som krona på verket sitter jag inte heller på två tunga platser i partiet utan vi blir fler som får en bra plattform att stå på.
Jag ser några uppdrag jag har i dag som jag gärna fortsätter med om partiet på olika nivåer tycker det är bra men såna saker är det inte aktuellt att diskutera förrän efter valet.
Vad som vore roligt vore att kandidera till kommunfullmäktige i Botkyrka. Det är enda kommunen i Stockholms län vi inte har mandat i och den typen av utmaningar är något jag älskar. Precis som när jag bestämde mig för att kandidera i Stockholm som inte hade några mandat 2006 i stället för i Västmanland där jag hade mer än goda chanser att kryssa mig in i riksdagen. Ska fundera lite till på den innan jag bestämmer mig.
Detta är inget bokslut utan bara en hint om att jag inte kandiderar 2014 för Centerpartiet i Stockholms stad. Det är också bra att i tid meddela sådant så att hugade kan förbereda sig och fundera på om de vill sikta mot riksdagen utan att jag är i vägen ;)
Jag vet inte hur många distriktsstämmor jag varit på men många är det. Både som CUF-ordförande och som riksdagsledamot har jag talat på stämmor runtom i landet. De distrikt jag hunnit lära känna bättre är Västmanland som är mitt gamla hemlän där jag "toppade karriären" med att vara vice ordförande för partidistriktet för snart tio år sedan. Örebro län hann jag få hygglig inblick i de år jag pluggade på Örebro universitet.
Alla stämmor har en grundformalia som är lika. Men det som gör Stockholms stämmor unika är kraften och debattlustan som finns i dem. Medelåderna är också en helt annan. I mångt och mycket är Stockholm en modern folkrörelse. Det är alltid hyggligt med nya medlemmar på stämmorna. De är debattglada och tar med självklarhet samma plats och ytrymme som mer ärrade partiveteraner.
Debatterna går emellanåt heta men folk blir inte osams. Man har många idéer och förslag vilket inte minst syns i floran av motioner som kommer in. Ett 40-tal i år som ni ser i handlingarna.
Stockholms partidistrikt var för drygt 10 år sedan nära på dött. Sedan dess har nya medlemmar kommit till, partiavdelningar bildats och det är i dag en febril aktivitet. Jag kan faktiskt inte minnas att man nybildat partiavdelningar någonstans i landet utom på ett par ställen. I Stockholm finns flera nyabldade och mycket livaktiga avdelningar i dag. Det är oerhört glädjande.
På många ställen runtom i landet har avdelningar lagts ned men i Stockholm fyller de en central roll i verksamheten. Friska gröna skott är de som med tiden ska göra en stark klöver.
Stureplanscenterns möten har flera gånger fått byta lokal för att det varit över 100 deltagare. Centerkvinnorna i Stockholm drar numera fulla hus och har föreläsare som gör att långt många fler än de närmast sörjande närmar sig centerkvinnorna. Ungdoms- och högskoleförbundet har en oerhört bra nivå på sina sammankomster och jag är ofta glad att jag inte behöver debattera emot dem utan har förmånen att tillhöra samma lag. På ren svenska så är det mycket och starkt liv i stockholmscentern.
Det är oerhört många som har bidragit och slitit på resan så här långt. Ett nav har dock Per Ankesjö varit som var med redan när det var som värst och som fortfarande har många år med vigör framför sig. Två valsframgångar har han och centermedlemmarna i Stockholm bakom sig och de laddar för en tredje.
Vad vill jag då med allt detta? Den noggranne kommer i handlingarna till stämman på lördag se att vi ska välja en nomineringskommitté. Jag har till valberedningen sagt att det vore en fantastiskt rolig uppgift att ingå i nämnda kommitté. Det innebär också att jag inte kommer att kandidera till riksdagen för Stockholms stad i valet 2014.
Min man Johnny, dottern, hundarna och jag bor sedan slutet på 2012 i Tullinge i Botkyrka kommun och därmed Stockholms län. Jag har varit heltidspolitiker sedan hösten 2012 vilket är 12.5 år nu. För mig som är 35 får det anses vara en hygglig del av livet. I Stockholm finns oerhört bra personer i dag som skulle sköta ett riksdagsuppdrag med den äran. Abir al Sahlani som är en ideologiskt stark person och en personlig förebild för mig är en av dem. Johan Hedin som nu ersätter mig under min tjänstledighet gör ett fantastikt jobb och jag trycker "like" varje gång jag ser hans status på facebook för allt klokt han säger och gör. Vi ska heller inte glömma att det utöver dem som redan har positioner i dag finns många fler som kommer slita hårt i valet och siktar på riksdagen. Simon Palme som nyss slutat som ordförande för CUF i Stockholm och många, många fler.
Jag tycker det är dags för rotation på bänken i Stockholms stad helt enkelt och jag vet att det finns bra folk som tar över. Vi kan inte häcka i evigheter på politiska poster utan måste kunna gå in i och ur politiken - varje gång med fler erfarenheter som kan bidra till att arbeta för väljarna och partiet. Både partiet och vi själva skulle nog må bra att efter ett par perioder göra något annat.
Den dagen partiets centrala valberedning inför höstens stämma frågar om jag ställer upp för omval till partistyrelsen kommer jag med glädje att säga ja. När dagen är inne för att lämna in nycklarna till kontoret i ledamotshuset kommer jag nog inte att tystna. Det finns mycket debatt kvar att föra och partistyrelsen är en alldeles utmärkt plattform för det. Som krona på verket sitter jag inte heller på två tunga platser i partiet utan vi blir fler som får en bra plattform att stå på.
Jag ser några uppdrag jag har i dag som jag gärna fortsätter med om partiet på olika nivåer tycker det är bra men såna saker är det inte aktuellt att diskutera förrän efter valet.
Vad som vore roligt vore att kandidera till kommunfullmäktige i Botkyrka. Det är enda kommunen i Stockholms län vi inte har mandat i och den typen av utmaningar är något jag älskar. Precis som när jag bestämde mig för att kandidera i Stockholm som inte hade några mandat 2006 i stället för i Västmanland där jag hade mer än goda chanser att kryssa mig in i riksdagen. Ska fundera lite till på den innan jag bestämmer mig.
Detta är inget bokslut utan bara en hint om att jag inte kandiderar 2014 för Centerpartiet i Stockholms stad. Det är också bra att i tid meddela sådant så att hugade kan förbereda sig och fundera på om de vill sikta mot riksdagen utan att jag är i vägen ;)
↧
Ett långt avsked
Hade lite svårt att inse att det skulle väcka sådan uppmärksamhet att jaginte kandiderar i nästa val. Trots allt är det rätt många av 349 ledamöter som bestämmer sig för att inte ställa upp för omval. Antingen för att man är helt färdig med politiken eller för att man vill göra något annat ett tag. Som undertecknad.
Jag medverkar med anledning av detta i en längre intervju i Tv 4 i dag vid 11.14 hos Malou von Sivers. Jag medverkar 12 timmar senare kring kl 23 hos Jenny Strömstedt också det i Tv 4.
Det verkar blir ett extremt långt avsked med andra ord. Samtidigt försvinner jag inte efter det heller. Nåja. Nu tuffar vi på.
Jag medverkar med anledning av detta i en längre intervju i Tv 4 i dag vid 11.14 hos Malou von Sivers. Jag medverkar 12 timmar senare kring kl 23 hos Jenny Strömstedt också det i Tv 4.
Det verkar blir ett extremt långt avsked med andra ord. Samtidigt försvinner jag inte efter det heller. Nåja. Nu tuffar vi på.
↧
Påveval och begravningar
I går när lillan sov, hundarna varit ute sista gången, maten är undanröjd och det är ordning i hemmet så tog jag som oftast upp mobilen och kollar av twitter. Jag noterar att journalister Niklas Svensson på Expressen befinner sig i Rom och bevakar konklaven där ny påve ska utses.
Eftersom jag vet hur strängt hållna nyhetsredaktioner numera är blev jag förundrad och ställde frågan varför? Niklas Svenssons svar löd "Stort intresse för tv-sändningarna, spännande med rök och allt."
Lite senare skrev min partikamrat Anna-Karin Hatt följande på twitter och jag jag retweetade eftersom jag tyckte det var en relevant fråga bland annat med ur aspekten om nyhetsvärdering och magra resurser till nyhetsbevakning: "Undrar, apropå politiska journalisters bevakning av påvevalet, vad de vet om intresset för katolicismen i Sverige som andra inte vet?"
En hel delpersoner hörde av sig och gick i försvar för katolska kyrkan och den katolska gemenskapen i Sveriges intresse av påvevalet. I dag skriver Andreas Johansson Heinö en bloggpost på temat som friskt blandar ur fruktskålen.
Låt oss först ta bort några av frukterna med fadd smak
1. Med självklarhet innebär ett mångkulturellt land att vi också kommer att ha många religioner i vårt land och att vi redan har det. Att ens upplysa någon annan om det får den andre att framstå som att det inte skulle slagit den personen att det blir en självklar följd.
2. Expressen och alla andra medier bevakar så klart precis vad de vill. Men det är också rimligt att man ställer sig frågan kring hur de prioriterar och tänker. Ett påveval sker som bekant bakom stängda dörrar och det är knappast så att någon enskild katolik kan få ta del av de olika kandidaterna programförklaringar som kan jämföras och diskuteras i veckor.
Sedan till bloggposten i sin helhet. Det är klart att man gärna ser mer rapportering om allt. Allt påven är ledare för många katoliker vet vi. Men det finns (rätta mig om jag har fel) fler muslimer än katoliker i Sverige och inte bevakas de andliga ledarvalen i de olika muslimska riktningarna särskilt hårt. När ärkebiskopsval sker i Sverige rapporteras det men knappast med längre direktsändningar vare sig på tv-nätet eller webben.
Påven är spektakulär. Däri finns så klart ett intressen. Er uråldrig institution som på våra breddgrader mest gör sig känt för hur hårt motståndet mot kondomer är och vilken nivå av abortmotstånd som ska förespråkas. Därtill hattarna. Det är långt ifrån vad vi är vana med o därför så klart intressant. utöver att det finns många katoliker i Sverige.
Men för att få ihop sin bloggpost driver han tesen om att allt fler av oss är navelskådande och bara vill se inhemska nyheter. Det har ingen sagt. Men han tar kritiken mot att public service som har stöd av lagen att tvångsindriva avgifter för att sända relevant information fått kritik för att de sänt en begravning av hyllande karaktär till en mer eller mindre diktatorisk ledare.
Public Service kommer som underlydande politiken (ja genom regleringar och tvångsindrivning av pengarna verksamheten bedrivs på) alltid att få kritik när folk anser att deras pengar går till fel saker. Var det frivilliga donationer eller om de levde på egenskapade pengar skulle kritiken få stå åt sidan av den enkla anledningen att man inte är tvångsprenumerant.
Expressen är något helt annat och gör så klart vad de vill. Däremot är det fortfarande intressant att av alla andliga ledare som väljs i världen är just detta viktigt att prioritera. Att det på senare år varit många som konverterat till katolicismen vet jag. Kanske är det det som ligger till grund? Vad vet jag.
Jag vet att jag döptes in i den svenska kyrkan. Det är väl drygt 10 år sedan jag lämnade den. Jag har sedan dess haft Davidsstjärnan runt halsen men konverterar inte. Hade jag varit redaktionschef hade jag inte heller tyckt det varit den största prioriteten att bevaka val av judiska ledare om det inte vore så att det innebar ett trendbrott.
Kliver den nye påven ut och säger att han (eftersom det alltid är en han) och säger att kvinnor ska kunna bli påvar, kondomer ska förordas för att inte HIV ska spridas. att fikusar och flator får gifta sig mm så är det ju så klart en dundrande nyhet. Kommer ytterligare en gammal man ut som fortsatt skapar rubriker kring HIV, homosexuella och inte öppnar upp det andliga ledarskapet för kvinnor är det ju business as usual och inte särskilt nyhetsdrivande.
Bara för att reda ut lite i fruktskålen ska jag säga att man får så klart tro på vad eller vem man vill. Här hemma tror vi mest på Teletubbies och Bo on the go just nu. Framåt nästa vinter är det nog tomten som dominerar husets tro i en familj där vi är katoliker från min mans mor, protestanter från oss andra judewannabees av val i en härlig blandning.
Eftersom jag vet hur strängt hållna nyhetsredaktioner numera är blev jag förundrad och ställde frågan varför? Niklas Svenssons svar löd "Stort intresse för tv-sändningarna, spännande med rök och allt."
Lite senare skrev min partikamrat Anna-Karin Hatt följande på twitter och jag jag retweetade eftersom jag tyckte det var en relevant fråga bland annat med ur aspekten om nyhetsvärdering och magra resurser till nyhetsbevakning: "Undrar, apropå politiska journalisters bevakning av påvevalet, vad de vet om intresset för katolicismen i Sverige som andra inte vet?"
En hel delpersoner hörde av sig och gick i försvar för katolska kyrkan och den katolska gemenskapen i Sveriges intresse av påvevalet. I dag skriver Andreas Johansson Heinö en bloggpost på temat som friskt blandar ur fruktskålen.
Låt oss först ta bort några av frukterna med fadd smak
1. Med självklarhet innebär ett mångkulturellt land att vi också kommer att ha många religioner i vårt land och att vi redan har det. Att ens upplysa någon annan om det får den andre att framstå som att det inte skulle slagit den personen att det blir en självklar följd.
2. Expressen och alla andra medier bevakar så klart precis vad de vill. Men det är också rimligt att man ställer sig frågan kring hur de prioriterar och tänker. Ett påveval sker som bekant bakom stängda dörrar och det är knappast så att någon enskild katolik kan få ta del av de olika kandidaterna programförklaringar som kan jämföras och diskuteras i veckor.
Sedan till bloggposten i sin helhet. Det är klart att man gärna ser mer rapportering om allt. Allt påven är ledare för många katoliker vet vi. Men det finns (rätta mig om jag har fel) fler muslimer än katoliker i Sverige och inte bevakas de andliga ledarvalen i de olika muslimska riktningarna särskilt hårt. När ärkebiskopsval sker i Sverige rapporteras det men knappast med längre direktsändningar vare sig på tv-nätet eller webben.
Påven är spektakulär. Däri finns så klart ett intressen. Er uråldrig institution som på våra breddgrader mest gör sig känt för hur hårt motståndet mot kondomer är och vilken nivå av abortmotstånd som ska förespråkas. Därtill hattarna. Det är långt ifrån vad vi är vana med o därför så klart intressant. utöver att det finns många katoliker i Sverige.
Men för att få ihop sin bloggpost driver han tesen om att allt fler av oss är navelskådande och bara vill se inhemska nyheter. Det har ingen sagt. Men han tar kritiken mot att public service som har stöd av lagen att tvångsindriva avgifter för att sända relevant information fått kritik för att de sänt en begravning av hyllande karaktär till en mer eller mindre diktatorisk ledare.
Public Service kommer som underlydande politiken (ja genom regleringar och tvångsindrivning av pengarna verksamheten bedrivs på) alltid att få kritik när folk anser att deras pengar går till fel saker. Var det frivilliga donationer eller om de levde på egenskapade pengar skulle kritiken få stå åt sidan av den enkla anledningen att man inte är tvångsprenumerant.
Expressen är något helt annat och gör så klart vad de vill. Däremot är det fortfarande intressant att av alla andliga ledare som väljs i världen är just detta viktigt att prioritera. Att det på senare år varit många som konverterat till katolicismen vet jag. Kanske är det det som ligger till grund? Vad vet jag.
Jag vet att jag döptes in i den svenska kyrkan. Det är väl drygt 10 år sedan jag lämnade den. Jag har sedan dess haft Davidsstjärnan runt halsen men konverterar inte. Hade jag varit redaktionschef hade jag inte heller tyckt det varit den största prioriteten att bevaka val av judiska ledare om det inte vore så att det innebar ett trendbrott.
Kliver den nye påven ut och säger att han (eftersom det alltid är en han) och säger att kvinnor ska kunna bli påvar, kondomer ska förordas för att inte HIV ska spridas. att fikusar och flator får gifta sig mm så är det ju så klart en dundrande nyhet. Kommer ytterligare en gammal man ut som fortsatt skapar rubriker kring HIV, homosexuella och inte öppnar upp det andliga ledarskapet för kvinnor är det ju business as usual och inte särskilt nyhetsdrivande.
Bara för att reda ut lite i fruktskålen ska jag säga att man får så klart tro på vad eller vem man vill. Här hemma tror vi mest på Teletubbies och Bo on the go just nu. Framåt nästa vinter är det nog tomten som dominerar husets tro i en familj där vi är katoliker från min mans mor, protestanter från oss andra judewannabees av val i en härlig blandning.
↧
Nystart i Botkyrka
Pressreferat från torsdagens kretsårsmöte i Botkyrkacententern
Pressreferat från kretsårsmöte för Botkyrkacentern
Federley vald till ordförande för nytända BotkyrkacenternCenterpartiet i Botkyrka har under en längre tid fört en tynande tillvaro. Under verksamhetsåret 2012 genomfördes endast en aktivitet. Flera av medlemmarna befarade att årsmötet som hölls 14 mars skulle bli den formella nedläggningen av partikretsen.
Medlemmarna ville dock annat och det var fler närvarande på årsmötet än det varit på flera år. Tre nya ansikten kunde också räknas in i skaran.
Årsmötet beslutade att välja en styrelse enligt följande:
Kretsordförande Fredrick Federley
Vice kretsordförande Benita Hägg
Sekreterare Björn Lundholm
Ledamot Annika Öhrström
Ledamot Robert Steffens
Göthe Johansson adjungerandes som kassör.
Till suppleanter i styrelsen valdes
Ingvar Westerberg, Boris Granath och Anita Larsson.
Nyvalde kretsordförande Fredrick Federley säger i en kommentar:
- -Det har känts oerhört välkomnande att komma som nyinflyttad till Tullinge och Borkyrka kommun. Både grannar och partiet i Botkyrka har varit oerhört vänliga och snabbt fått vår familj att känna oss hemma här.
- - Det är ett hedersamt uppdrag att få blir vald till ordförande för Botkyrkacentern. På få platser i landet har vi så oerhört mycket att vinna. Vi har en styrelse med erfarenhet och ungdom som tillsammans siktar på ett återtåg i Botkyrka kommunfullmäktige.
- - Kvällen blev en riktig nytändning för partiet i Botkyrka. Energi och vigör avgöras definitivt inte av ålder. Det visade inte minst torsdagskvällens möte på.
-
- På ett medlemsinitiativ beslutades att vår första utåtriktade aktivitet blir en diskussionskväll som tar upp frågan om den kommande folkomröstningen rörande Tullinge som egen kommun.
Flera lokala frågor diskuterades liksom centerpartiets idéprogram. Styrelsens yngste medlem Robert Steffens fick förtroendet att representera Botkyrkacentern vid partistämman i Upplands Väsby.
En motion författad av Björn Lundholm om syresättning av Östersjöns bottnar antogs enhälligt och beslutades att sändas till partistämman i Karlstad i september.
↧
↧
Snusa hellre än rök
I Sverige har debatten kring tobak, alkohol och narkotika förts utifrån en idé om nolltolerans. Det som är och eller kan vara skadligt ska förbjudas. Oavsett om det gäller alkohol, tobak eller narkotika har debattinriktningen varit liknande. Det har inte riktigt varit tillåtet att tänka i alternativa banor för att nå ett minskat instag av dylika stimuli. Har sådana idéer förts fram har det ofta inneburit att den som fört fram idén har anklagats för att vilja se flera röka, supa och knarka. Med ett sådant debattklimat är det få som ens orkar ta upp diskusionen.
Om den förda politiken har lett till så mkt lägre konsumtion av nämnda preparat vill man inte heller diskutera. Att så många röker osv som det är i dag tycker jag är en fingervisning om att rådande ordning inte lett till önskat resultat.
En tendens till förändring har kunnat skådats i alkoholpolitiken. Dels är det mer eller mindre allmänt accepterat i dag att alkoholism är en sjukdom. Därtill har man på grund av smuggeltrycket insett att för höga skatter endast kommer gynna illegal import och försäljning där inga kontroller eller åldersgränser finns.
Vad gäller tobaken är det fortfarande helt stopp i tankevärlden. Genom att ständigt höja skatterna hoppas man få människor att välja bort tobaken. Framgången i det går att diskutera.
Hade man i stället diskuterat utifrån ett perspektiv om skademinimering är jag övertygad om att effekterna skulle bli större. Skademinimeringsperspektivet har dock ett element som är främmande i svensk debatt - nämligen insikten om att folk kommer göra saker som inte alltid är det bästa för hälsan. Med en sådan insikt kommer också en diskussionen om val och alternativ. Om en del människor dras till tobak och nikotin finns det då något man kan göra för att försöka styra folk till det minst skadliga?
Jag har efter 17 år slutat röka. Vid festliga tillfällen kommer jag med all sannolikhet att vilja ta en cigg. Men till vardags vill jag inte att min dotter ska se mig med en cigg i käften så fort vi är utomhus. Jag inser vilka signaler det sänder till henne och därför avstår jag. Jag inser riskerna med rökning. Med man, barn och hundar kan jag inte längre bara tänka på mig själv. Så länge det bara var jag kunde det ju få fortgå.
Däremot har jag tagit snuset till mitt hjärta. Jag är ingen storsnusare och hade inte tänkt bli det heller. Av snus blir man beroende av nikotin. Ymnigt snusande ger också grop i tandköttet. Därutöver finns det en rapport från folkhälsoinstitutet som visar på ökad risk för cancer. Berörd institution har dock vägrat lämna (i alla fall sist jag kollade) ut bakgrundsmaterialet. Därför har det inte kunna granskats och kritiseras.
Sverige har dock köpt konceptet att man får cancer av snus. Efter en lång debatt har man fått ändra varningstexten på snusdosan så att den numera lyder "Denna tobaksvara KAN skada din hälsa och är beroendeframkallande". Man slår alltså fast att man inte vet men att det skulle kunna vara så att snus skadar hälsan. Man slår också fast det vi vet -snus är beroendeframkallande.
Om det nu vore så att man hade ett skademinimeringsperspektiv i synnen på tobaken så vore det klokt att försöka ge incitament att gå från rökningens mycket väl dokumenterade skador till snusets beroende. Helst skulle många vilja se en värld där ingen fann njutning i vare sig socker, alkohol, kött, fett eller tobak. Men låt oss inse att dit lär vi aldrig nå och jag anser inte att det är önskvärt.
I USA minskar rökandet till förmån för snuset på många ställen. I flera delstater arbetar man uppmuntrande i den riktningen utifrån perspektivet om skademinimering. Att regeringen och jag själv varit med och ständigt höjt skatten på snus motverkar en övergång från rökning till snusning. Tanken har varit att alla kommer att gå från både cigaretter och snus. Så har det inte blivit. I stället röker många fortfarande och många snusar. Det kostar bara mer för varje budget som antas.
Hade en dosa snus kostat 40 kr i stället för 51 kr och hade ett paket cigg vad det nu kostar fått ytterligare 5 kronor i påslag är min ytterst amatörmässiga tro att hyfsta många skulle gå från cigg till snus. Det får så klart säkert intäktsföljder för statskassan. I förlängningen lär det dock ge enorma besparingar i form av människor som är friska och kan jobba, människor som inte dör i förtid pga rökningens skador, enorma besparingar i sjukvården för rökningsrelaterade skador som inte uppkommer mm mm.
Men för att man ska nå dit måste man tänka lite annorlunda. Jag är inte säker på att svensk politik är redo att tänka så konstruktiv. Under tiden fortsätter människor att röka, insjukna och dö samtidigt som politiken tycker man jobbar i rätt riktning. Jag ber att få tvivla över det.
Om den förda politiken har lett till så mkt lägre konsumtion av nämnda preparat vill man inte heller diskutera. Att så många röker osv som det är i dag tycker jag är en fingervisning om att rådande ordning inte lett till önskat resultat.
En tendens till förändring har kunnat skådats i alkoholpolitiken. Dels är det mer eller mindre allmänt accepterat i dag att alkoholism är en sjukdom. Därtill har man på grund av smuggeltrycket insett att för höga skatter endast kommer gynna illegal import och försäljning där inga kontroller eller åldersgränser finns.
Vad gäller tobaken är det fortfarande helt stopp i tankevärlden. Genom att ständigt höja skatterna hoppas man få människor att välja bort tobaken. Framgången i det går att diskutera.
Hade man i stället diskuterat utifrån ett perspektiv om skademinimering är jag övertygad om att effekterna skulle bli större. Skademinimeringsperspektivet har dock ett element som är främmande i svensk debatt - nämligen insikten om att folk kommer göra saker som inte alltid är det bästa för hälsan. Med en sådan insikt kommer också en diskussionen om val och alternativ. Om en del människor dras till tobak och nikotin finns det då något man kan göra för att försöka styra folk till det minst skadliga?
Jag har efter 17 år slutat röka. Vid festliga tillfällen kommer jag med all sannolikhet att vilja ta en cigg. Men till vardags vill jag inte att min dotter ska se mig med en cigg i käften så fort vi är utomhus. Jag inser vilka signaler det sänder till henne och därför avstår jag. Jag inser riskerna med rökning. Med man, barn och hundar kan jag inte längre bara tänka på mig själv. Så länge det bara var jag kunde det ju få fortgå.
Däremot har jag tagit snuset till mitt hjärta. Jag är ingen storsnusare och hade inte tänkt bli det heller. Av snus blir man beroende av nikotin. Ymnigt snusande ger också grop i tandköttet. Därutöver finns det en rapport från folkhälsoinstitutet som visar på ökad risk för cancer. Berörd institution har dock vägrat lämna (i alla fall sist jag kollade) ut bakgrundsmaterialet. Därför har det inte kunna granskats och kritiseras.
Sverige har dock köpt konceptet att man får cancer av snus. Efter en lång debatt har man fått ändra varningstexten på snusdosan så att den numera lyder "Denna tobaksvara KAN skada din hälsa och är beroendeframkallande". Man slår alltså fast att man inte vet men att det skulle kunna vara så att snus skadar hälsan. Man slår också fast det vi vet -snus är beroendeframkallande.
Om det nu vore så att man hade ett skademinimeringsperspektiv i synnen på tobaken så vore det klokt att försöka ge incitament att gå från rökningens mycket väl dokumenterade skador till snusets beroende. Helst skulle många vilja se en värld där ingen fann njutning i vare sig socker, alkohol, kött, fett eller tobak. Men låt oss inse att dit lär vi aldrig nå och jag anser inte att det är önskvärt.
I USA minskar rökandet till förmån för snuset på många ställen. I flera delstater arbetar man uppmuntrande i den riktningen utifrån perspektivet om skademinimering. Att regeringen och jag själv varit med och ständigt höjt skatten på snus motverkar en övergång från rökning till snusning. Tanken har varit att alla kommer att gå från både cigaretter och snus. Så har det inte blivit. I stället röker många fortfarande och många snusar. Det kostar bara mer för varje budget som antas.
Hade en dosa snus kostat 40 kr i stället för 51 kr och hade ett paket cigg vad det nu kostar fått ytterligare 5 kronor i påslag är min ytterst amatörmässiga tro att hyfsta många skulle gå från cigg till snus. Det får så klart säkert intäktsföljder för statskassan. I förlängningen lär det dock ge enorma besparingar i form av människor som är friska och kan jobba, människor som inte dör i förtid pga rökningens skador, enorma besparingar i sjukvården för rökningsrelaterade skador som inte uppkommer mm mm.
Men för att man ska nå dit måste man tänka lite annorlunda. Jag är inte säker på att svensk politik är redo att tänka så konstruktiv. Under tiden fortsätter människor att röka, insjukna och dö samtidigt som politiken tycker man jobbar i rätt riktning. Jag ber att få tvivla över det.
↧
HBTQ-frågor i Litauen
Det finns alltid en risk att vi glömmer att det också i vår omedelbara närhet finns oerhört mycket kvar att göra i HBTQ-frågorna. Så sent som i går har man i Litauens parlament i en första läsning godkänt 2 skrivelser som kommer att minska livsutrymmet för HBTQ-personer. Den ena av dem handlar om att det inte ska normaliseras att skriva om HBTQ-personer.
En sammanfattning jag kört i google translate ger denna hackiga svenska:
"Den 21 maj2013litauiska parlamentetgodkändeändringen avlagen om administrativaöverträdelsergenom att införaadministrativaansvaretför"offentliganedvärdering avkonstitutionellamoraliskavärderingarochkonstitutionellagrundprinciperfamiljeliv,samt organisationavoffentliga evenemangbryterallmän moral"
Familjevärderingar används som grund för att inte normalisera homosexualitet. Ett välkänt koncept. Det bör dock inte få stå oemotsagt.
Vid OSSE:s sammankomst i Litauen för några år sedan hade vi en generaldiskussion i deras parlament. Jag hade ett inlägg på just detta tema när lagarbetet där var relativt nytt. Det ledde till rungande applåder från en stor majortet av de andra ländernas delegationer. Litauerna var tysta.
En sammanfattning jag kört i google translate ger denna hackiga svenska:
"Den 21 maj2013litauiska parlamentetgodkändeändringen avlagen om administrativaöverträdelsergenom att införaadministrativaansvaretför"offentliganedvärdering avkonstitutionellamoraliskavärderingarochkonstitutionellagrundprinciperfamiljeliv,samt organisationavoffentliga evenemangbryterallmän moral"
Familjevärderingar används som grund för att inte normalisera homosexualitet. Ett välkänt koncept. Det bör dock inte få stå oemotsagt.
Vid OSSE:s sammankomst i Litauen för några år sedan hade vi en generaldiskussion i deras parlament. Jag hade ett inlägg på just detta tema när lagarbetet där var relativt nytt. Det ledde till rungande applåder från en stor majortet av de andra ländernas delegationer. Litauerna var tysta.
↧
Stundande strid om AKI
Det blåser upp till strid om arbetskraftsinvandringen. Stefan Löfven medverkar i dag i en större artikel i Expressen där han bland annat säger:
"Med de nya reglerna så kommer människor hit från länder utanför EU/EES, helt beroende av de arbetsgivare som anställer dem. De är helt i händerna på dessa. Vi har sett ett otal fall där människor bor sämre än djur, får knappt någon lön och har usla arbetsvillkor. Så ska inte vi ha det på svensk arbetsmarknad. Då känner människor rädsla för att villkoren i Sverige kommer att försämras, kommer att pressas, därför att man försätter enskilda människor i denna situation. Vi ska ha en ordning där båda parter på arbetsmarknaden har ett inflytande över det här.”
Vad ett otal fall är framgår inte. Att det har rapporterats om missförhållanden som illa drabbat ett antal arbetskraftsinvandrare har vi alla kunnat läsa om. Ett otal ger sken av att det handlar om väldigt många - utan att Löfven anger hur många han anar far illa.
Han nämner inte heller att riksdagen just nu processar en proposition om åtgärder gentemot arbetsgivare som inte följer regelverken.
"Med de nya reglerna så kommer människor hit från länder utanför EU/EES, helt beroende av de arbetsgivare som anställer dem. De är helt i händerna på dessa. Vi har sett ett otal fall där människor bor sämre än djur, får knappt någon lön och har usla arbetsvillkor. Så ska inte vi ha det på svensk arbetsmarknad. Då känner människor rädsla för att villkoren i Sverige kommer att försämras, kommer att pressas, därför att man försätter enskilda människor i denna situation. Vi ska ha en ordning där båda parter på arbetsmarknaden har ett inflytande över det här.”
Vad ett otal fall är framgår inte. Att det har rapporterats om missförhållanden som illa drabbat ett antal arbetskraftsinvandrare har vi alla kunnat läsa om. Ett otal ger sken av att det handlar om väldigt många - utan att Löfven anger hur många han anar far illa.
Han nämner inte heller att riksdagen just nu processar en proposition om åtgärder gentemot arbetsgivare som inte följer regelverken.
Statistik från Migrationsverket som har säsongsrensats för kortare jobb visar att
·När samtliga yrkesgrupper jämförs kommer dataspecialister, som hör till kategorin högt kvalificerad arbetskraft, på första plats. 4 644 specialister inom data från länder utanför EU/EES-området hade tillstånd att arbeta i Sverige vid senaste årsskiftet. På andra plats kommer storhushålls- och restaurangpersonal med 2 586 tillstånd. Av de 10 största yrkesgrupperna kräver fyra högt kvalificerad utbildning.
·Indien är klart störst bland länder med högt kvalificerad arbetskraftsinvandring och står för drygt en tredjedel (3 494) av alla arbetstillstånd. Framför allt är det indiska dataspecialister som kommer till Sverige och möter de kompetensbehov som finns på den svenska arbetsmarknaden.
Många arbetsgivare skulle inte kunna bedriva en fungerande verksamhet om inte arbetskraftsinvandringen fanns som möjlighet eftersom man inte finner den kompetens man söker i landet.
Jag följer bland annat ett exempel i Jönköping med en kille som har jobb, bra försäkringar, boende osv och redan jobbar som nu nekas för att en försäkring som ingen på arbetsplatsen hade men som man nu tecknat inte fanns vid ansökningstillfället. Jag har under året stött på en rad företagare som sagt att handläggningstiderna är för långa och som å sin sida anser att migrationsverket hellre fäller än tillåter en ansökan. I Jönköpingsfallet fäller Migrationsverket på en teknikalitet. Kvar kommer en arbetsplats att stå utan en välbehövd kärnkompetens för verksamheten.
Debatten lär gå het framöver. Särskilt som LO i dag kallar till presskonferens i morgon om en rapport kring AKI. I pressmeddelandet skriver man bland annat:
"Rapporten tar bland annat upp uppgifter om fusk och utnyttjande som följt i avregleringens spår. Bland annat misstänks fler än hälften av alla arbetstillstånd på LOs område vara förmedlade mot betalning. Och många arbetstagare riskerar att utnyttjas under närmast slavliknande förhållanden"
Ord som "misstänks", "riskerar och "uppgifter om fusk" ger en bild av att rapporten verkar bygga på hörsägen. För debattens skull och för att kunna korrigera eventuellt missbruk hoppas jag att rapporten är tydlig, saklig, konkret och med klar statistik.
Dagens dimmor borde skingra sig i morgon så vi får veta mer.
↧
LO skräder inte med orden
Så var LOs rapport om arbetskraftsinvandringen presenterad. Ska läsa den närmre nu och se över hela innehållet. Kan dock av deras egen text på Lo.se konstatera att de hymlar med vad de vill. Redan i första meningen i sin egen text skriver de:
"LO vill minska den utomnordiska arbetskraftsinvandringen till många LO-yrken."
I bakhuvudet ringer Byggnads gamla skanderande: Go home, go home!
"LO vill minska den utomnordiska arbetskraftsinvandringen till många LO-yrken."
I bakhuvudet ringer Byggnads gamla skanderande: Go home, go home!
↧
↧
Allt mer oklart
I en intervju som TT gjort med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson blir LOs önskan om förändirngar av AKI än mer oklara. Det jag fetmarkerat är väl den egentliga kärnan. Vad LO verkar missa är att 660 000 lediga jobb anmäldes till arbetsförmedlingen 2012. 17 000 AKI-tillstånd gavs samma år. I förhållande till de 660 000 lediga jobben får det anses vara ringa.
Den 1/3 alltså ca 5 500 som LO framförallt verkar vara fokuserad på får ses som ringa i sammanhanget. Därtill vet vi att många lediga jobb aldrig når arbetsförmedlingen så relationen är än mindre.
LO verkar alltså vilja vara med och avgöra var det är brist på arbetskraft för att de vet det bättre än arbetsgivare. Rädsla fö rlönedumpning har ju i undersökningar visat sig komma på skam och får ses som tomma hot.
Med andra ord är det som ligger till grund för LOs dagen rapport med en skärpt ton mot arbetskraftsinvandrare från utomnordiska länder bara ett uttryck för att få mer makt över arbetsmarknaden till den egna organisationen. De som får stå tillbaka är seriösa arbetsgivare och arbetskraftsinvandrarna.
TT:
- Vi kräver inte, jag understryker det, ett fackligt veto för vilka som ska få komma till Sverige och arbeta. Men vi kräver fackliga rättigheter för dem som får komma hit, säger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
Det handlar om att få yttra sig över om det råder brist på arbetskraft inom en bransch eller inte. Det ska fortfarande vara en myndighet som fattar beslut om tillstånd eller inte.
TT: Men ni vill väl att arbetsmarknadsprövningen ska ha betydelse, om ni säger något vill ni väl att det ska få effekt?
- Visst är det så. Det är som när man ska bestämma antal gymnasieplatser och ser att det finns ett stort överskott och stor arbetslöshet i en bransch så utbildar man något färre så att det blir balans. Det är klart att vi vill ha det inflytandet, säger Thorwaldsson.
TT: Men då möter ni de här argumenten om att ni vill bara ha jobben åt svenskar?
- Ja, vi har 445 000 arbetslösa och många av dem är LO-medlemmar och vi slåss för att våra medlemmar ska få ett arbete. Men, återigen, vi vill inte ha vetorätt, säger han.
- Det är en tillgång för Sverige att många kommer hit. Många skäller på bärplockarna men ärligt talat är det väl många bär som inte hade plockats utan de utländska bärplockarna.
Den 1/3 alltså ca 5 500 som LO framförallt verkar vara fokuserad på får ses som ringa i sammanhanget. Därtill vet vi att många lediga jobb aldrig når arbetsförmedlingen så relationen är än mindre.
LO verkar alltså vilja vara med och avgöra var det är brist på arbetskraft för att de vet det bättre än arbetsgivare. Rädsla fö rlönedumpning har ju i undersökningar visat sig komma på skam och får ses som tomma hot.
Med andra ord är det som ligger till grund för LOs dagen rapport med en skärpt ton mot arbetskraftsinvandrare från utomnordiska länder bara ett uttryck för att få mer makt över arbetsmarknaden till den egna organisationen. De som får stå tillbaka är seriösa arbetsgivare och arbetskraftsinvandrarna.
TT:
- Vi kräver inte, jag understryker det, ett fackligt veto för vilka som ska få komma till Sverige och arbeta. Men vi kräver fackliga rättigheter för dem som får komma hit, säger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
Det handlar om att få yttra sig över om det råder brist på arbetskraft inom en bransch eller inte. Det ska fortfarande vara en myndighet som fattar beslut om tillstånd eller inte.
TT: Men ni vill väl att arbetsmarknadsprövningen ska ha betydelse, om ni säger något vill ni väl att det ska få effekt?
- Visst är det så. Det är som när man ska bestämma antal gymnasieplatser och ser att det finns ett stort överskott och stor arbetslöshet i en bransch så utbildar man något färre så att det blir balans. Det är klart att vi vill ha det inflytandet, säger Thorwaldsson.
TT: Men då möter ni de här argumenten om att ni vill bara ha jobben åt svenskar?
- Ja, vi har 445 000 arbetslösa och många av dem är LO-medlemmar och vi slåss för att våra medlemmar ska få ett arbete. Men, återigen, vi vill inte ha vetorätt, säger han.
- Det är en tillgång för Sverige att många kommer hit. Många skäller på bärplockarna men ärligt talat är det väl många bär som inte hade plockats utan de utländska bärplockarna.
↧
Dagens MÅSTE-LÄSA!
Fredrik Segerfeldt har tagit fram en histosik exposé över LOs agerande i frågan om arbetskraftsinvandringen som gör dagens utspel lättare att förstå. Ni hittar inlägget här.
↧
Sture Bergwall
I förmiddags besökte jag Sture Bergwall i Säter. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva dagen och hur det hela började. Jag har genom åren varit med om en lång rad möten med människoöden som berört djupt. Allt från del palestinska modern till tre som fick gå kilometervis mellan flyktingförläggningen och mathanteringen utan barnvagn eller barnpassning till de sexarbetare som delat med sig av vardagssituationen och utanförskapet. En lång rad missbrukare både före detta och personer som fortfarande befinner sig i missbruket har jag träffat och fått dela deras berättelse. Därtill kan läggas många pappor som slåss för vårdnaden om sina barn eller föräldrar som slagits för sina barn som kämpat med psykiska sjukdomar.
Varje berättelse berör mig djupt. Många gånger har jag kunnat göra något för att göra situationen bättre. Många gånger har jag inte kunnat göra mer än att lyssna och bjuda på kaffe.
Dagens träff med Sture Bergwall var tungt. När jag var hemma i Björbo igen åt Johnny och jag lunch och sedan sov jag två timmar. Lika länge som Sture och jag fikade.Vi har haft kontakt via framförallt twitter i något år. Jag minns fortfarande den vårdagen som måste varit för tre eller fyra år sedan när jag hade varit i Insjön och stannade i Gagnef kyrkby för att se tranorna som flög över den högblå vårhimlen. På twitter skrev jag ungefär så här:
"Tranorna flyger över Gagnef"
Sture Bergwall så det vackra i det enkla och om jag vågar tolka honom kunde han dela den sinnesrörelse el vacker dag om våren kan skänka en med sol, klar himmel och det vackra landskapet i Gagnefs kommun som kröntens av tranornas flykt norrut. Han skrev till mig ungefär så här:
"Poetiskt skrivet!"
Innan jag vågade skriva ett svar vände jag mig till några vänner och frågade om råd. Hur skulle jag svara? Min instinkt sa mig att varje människa oavsett vad hen gjort ska mötas med respekt som människa. Samtidigt visste jag att ett svar i det offentliga skulle kunna rendera i insinuanta rubriker.
Efter samtal med några vänner skrev jag så mycket enkelt: "Tack." Dagen efter skrev Expressen "Riksdagsmannen tackar Sture Bergwall eller om de skrev Thomas Quick. Jag minns inte exakt. Bara det kan var värt att orda om. Men det får vi ta vid annat tillfälle. Detta blir nog långt med alla sina brister så som det är.
Därefter skickade Sture någon kommentar nu och då på twitter. Framförallt när jag gjorde någon betraktelse som oftast handlade om det naturens mirakel vi har framför oss varje dag men allt för sällan tar oss tid att uppskatta. Kanske är det åren av ofrihet som gjort att han tar till sig de orden lite extra.
Förra sommaren sa jag i någon kommunikation att jag skulle besöka honom men tiden rann i väg och det blev inte av. I dag var jag på Säter kl 09.30 med fikabröd och hälsade för första gången på Sture.
Det luktade rent och nyspritat i lokalerna. Samma färger som på andra institutioner och samma tunga plastmattor till golv som kommer att klara årtionden av slitade.Personalen var mycket trevlig och tillmötesgående.
Hur börjar man ett samtal med en mytomspunnen man? Eftersom den sista mordomen han hade över sig revs i går blev det en naturlig start på samtalen. Jag hade en lång rad frågor som pockade på svar. Tack vare att jag läst en hel del kunde vi komma vidare i samtalet på ett bra sätt.
Vid något tillfälle sa Sture ungefär så här "Jag har inget att dölja längre" och så kändes också vårt samtal. Ni måste komma ihåg att jag bara träffat honom under två timmar. Men under hela tiden kändes han vilja uppriktighet. Han var mycket generös med att dela med sig av vad han genomlevt, upplevt, skapat och ställt till med.
Vi pratade om hans uppväxt, om behandlingsmetoder på Säter, hur i hela friden han kom på att ta på sig en lång rad mord, om hans livskris kring 68, om att vara bög i en tid den inte var accepterat, om shockterapi, om hur han behandlat de anhöriga till dem som faktiskt mördats, om knivöverfallet som var i det närmaste bestialiskt, om de oförsvarbara sexuella övergreppen, om de osynliga banden som finns mellan människor. om rättsväsendets misslyckande, om förtroende, om upprättelse, om förlåtelse, om drogmissbruk, om årtionden bakom murar, om framtiden, om domarna, om psykologiska mekanismer, Säter som institution, de sju tysta åren och mycket mer.
Vårt samtal flöt väldigt enkelt trots att vi avhandlade saker så svåra att jag nog aldrig kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle hamna i en situation där alla dessa känslor och övergripande etiskt tunga samtalen skulle blandas med samtal om liv, död, blod och övergrepp. Sture är en trevlig, enkel, intellektuell och (som jag upplevde det i dag) uppriktig man.
Jag frågade om de sexuella övergreppen och knivdådet. Han tar på sig det fulla ansvaret för dem och visade på ånger. Det förde oss in på ett långt samtal om hans homosexualitet, tidsandan, hans pojkvän som tog livet av sig och som Sture menar blev det som fick det mesta att rasa samman och som ledde till händelserna 1969. Livets nedåtgående spiral med drogmissbruk, övergreppen och de kraftiga hallucinationerna som är Stures svar till hur knivöverfallet kunde ske.
För mig var det samtalet viktigt. Att bära eller ta på sig ansvar för saker är något som det ofta återkoms till i samhällsdebatten i stort men få verkar veta vad det innebär. Har något brottsligt skett innebär det att ta sitt straff men också att fortsatt ta på sig skulden för det även när brottet är sonat. Skulle jag känna trovärdighet för hans berättelse i övrigt behövde jag veta att han tog på sig ansvar för de saker han faktiskt gjort och det gjorde han.
Så här i efterhand känns det som att vi pratat om saker som borde tagit många dagar att prata om. Jag får återkomma till mer om innehållet i det vi pratade om. I kväll får det räcka med själva mötet. När två timmar förflutit lovade jag att komma tillbaka och att nästa gång ska vi ta tiden något senare på dagen så att Sture kan få färskt fikabröd.
Om det nu är på Säter han är nästa gång vi ses. Sedan i går kl 10 har han inte längre någon morddom över sig och det var de som var grunden för att hålla honom fånge på Säter de senaste årtiondena. Nu har han pliktat för de brott han begått och därtill varit oskyldigt dömd och frihetsberövad i ca 20 år. Varje dag är nu oförsvarbar.
Återkommer i ärendet.
Varje berättelse berör mig djupt. Många gånger har jag kunnat göra något för att göra situationen bättre. Många gånger har jag inte kunnat göra mer än att lyssna och bjuda på kaffe.
Dagens träff med Sture Bergwall var tungt. När jag var hemma i Björbo igen åt Johnny och jag lunch och sedan sov jag två timmar. Lika länge som Sture och jag fikade.Vi har haft kontakt via framförallt twitter i något år. Jag minns fortfarande den vårdagen som måste varit för tre eller fyra år sedan när jag hade varit i Insjön och stannade i Gagnef kyrkby för att se tranorna som flög över den högblå vårhimlen. På twitter skrev jag ungefär så här:
"Tranorna flyger över Gagnef"
Sture Bergwall så det vackra i det enkla och om jag vågar tolka honom kunde han dela den sinnesrörelse el vacker dag om våren kan skänka en med sol, klar himmel och det vackra landskapet i Gagnefs kommun som kröntens av tranornas flykt norrut. Han skrev till mig ungefär så här:
"Poetiskt skrivet!"
Innan jag vågade skriva ett svar vände jag mig till några vänner och frågade om råd. Hur skulle jag svara? Min instinkt sa mig att varje människa oavsett vad hen gjort ska mötas med respekt som människa. Samtidigt visste jag att ett svar i det offentliga skulle kunna rendera i insinuanta rubriker.
Efter samtal med några vänner skrev jag så mycket enkelt: "Tack." Dagen efter skrev Expressen "Riksdagsmannen tackar Sture Bergwall eller om de skrev Thomas Quick. Jag minns inte exakt. Bara det kan var värt att orda om. Men det får vi ta vid annat tillfälle. Detta blir nog långt med alla sina brister så som det är.
Därefter skickade Sture någon kommentar nu och då på twitter. Framförallt när jag gjorde någon betraktelse som oftast handlade om det naturens mirakel vi har framför oss varje dag men allt för sällan tar oss tid att uppskatta. Kanske är det åren av ofrihet som gjort att han tar till sig de orden lite extra.
Förra sommaren sa jag i någon kommunikation att jag skulle besöka honom men tiden rann i väg och det blev inte av. I dag var jag på Säter kl 09.30 med fikabröd och hälsade för första gången på Sture.
Det luktade rent och nyspritat i lokalerna. Samma färger som på andra institutioner och samma tunga plastmattor till golv som kommer att klara årtionden av slitade.Personalen var mycket trevlig och tillmötesgående.
Hur börjar man ett samtal med en mytomspunnen man? Eftersom den sista mordomen han hade över sig revs i går blev det en naturlig start på samtalen. Jag hade en lång rad frågor som pockade på svar. Tack vare att jag läst en hel del kunde vi komma vidare i samtalet på ett bra sätt.
Vid något tillfälle sa Sture ungefär så här "Jag har inget att dölja längre" och så kändes också vårt samtal. Ni måste komma ihåg att jag bara träffat honom under två timmar. Men under hela tiden kändes han vilja uppriktighet. Han var mycket generös med att dela med sig av vad han genomlevt, upplevt, skapat och ställt till med.
Vi pratade om hans uppväxt, om behandlingsmetoder på Säter, hur i hela friden han kom på att ta på sig en lång rad mord, om hans livskris kring 68, om att vara bög i en tid den inte var accepterat, om shockterapi, om hur han behandlat de anhöriga till dem som faktiskt mördats, om knivöverfallet som var i det närmaste bestialiskt, om de oförsvarbara sexuella övergreppen, om de osynliga banden som finns mellan människor. om rättsväsendets misslyckande, om förtroende, om upprättelse, om förlåtelse, om drogmissbruk, om årtionden bakom murar, om framtiden, om domarna, om psykologiska mekanismer, Säter som institution, de sju tysta åren och mycket mer.
Vårt samtal flöt väldigt enkelt trots att vi avhandlade saker så svåra att jag nog aldrig kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle hamna i en situation där alla dessa känslor och övergripande etiskt tunga samtalen skulle blandas med samtal om liv, död, blod och övergrepp. Sture är en trevlig, enkel, intellektuell och (som jag upplevde det i dag) uppriktig man.
Jag frågade om de sexuella övergreppen och knivdådet. Han tar på sig det fulla ansvaret för dem och visade på ånger. Det förde oss in på ett långt samtal om hans homosexualitet, tidsandan, hans pojkvän som tog livet av sig och som Sture menar blev det som fick det mesta att rasa samman och som ledde till händelserna 1969. Livets nedåtgående spiral med drogmissbruk, övergreppen och de kraftiga hallucinationerna som är Stures svar till hur knivöverfallet kunde ske.
För mig var det samtalet viktigt. Att bära eller ta på sig ansvar för saker är något som det ofta återkoms till i samhällsdebatten i stort men få verkar veta vad det innebär. Har något brottsligt skett innebär det att ta sitt straff men också att fortsatt ta på sig skulden för det även när brottet är sonat. Skulle jag känna trovärdighet för hans berättelse i övrigt behövde jag veta att han tog på sig ansvar för de saker han faktiskt gjort och det gjorde han.
Så här i efterhand känns det som att vi pratat om saker som borde tagit många dagar att prata om. Jag får återkomma till mer om innehållet i det vi pratade om. I kväll får det räcka med själva mötet. När två timmar förflutit lovade jag att komma tillbaka och att nästa gång ska vi ta tiden något senare på dagen så att Sture kan få färskt fikabröd.
Om det nu är på Säter han är nästa gång vi ses. Sedan i går kl 10 har han inte längre någon morddom över sig och det var de som var grunden för att hålla honom fånge på Säter de senaste årtiondena. Nu har han pliktat för de brott han begått och därtill varit oskyldigt dömd och frihetsberövad i ca 20 år. Varje dag är nu oförsvarbar.
Återkommer i ärendet.
↧