När Sture Bergwall var i mitten på tonåren insåg han att han var homosexuell. Han blev kär i en skolkamrat och berättade det för honom. Det ledde ganska snabbt till samtal med rektor, ungdomspsyk och att han kände sig utanför. Sture är född ungefär samtidigt som en släkting till mig som växte upp i ungefär samma kulturella miljö som Sture. Stures berättelse om homosexualiteten och försöken att komma ut känns som den min släkting hade kunnat berätta om han fortfarande var i livet. Han söp dessvärre ihjäl sig. Vid utstädningen av hans lägenhet hittades gayporr. Troligtvis var han, vi kan inte säkert veta, homosexuell. Troligtvis kunde han aldrig berätta det eller få acceptans för det där han verkade. Det troliga är att flaskan blev ett sätt att döva vad han kände. Svaren kommer jag dock aldrig få eftersom flaskan blev hans död.
Stures berättelse ger dock lite liv och förståelse för min släktings situation. Vare sig för min honom eller Sture är det på något sätt en ursäkt för missbruk men kan rimligen vara en förklarande orsak till hur det kan gå så snett. I Stures fall långt mycket värre i gärningar än för min farbror. I min släktings fall värre för att missbruket ändade hans liv.
Utan egentliga homosexuella förebilder hade Sture Bergwall identifierat känslor som i den tiden var strikt förbjudna. Homosexualitet var fortfarande sjukdomsklassat och Sture skulle senare få uppleva de behandlingar som samhället satte in för att råda bot på homosexualiteten.
Första gången Sture yppade orden om sina känslor kom kraftiga reaktioner. När vi talade om detta i går lyfte Sture också svårigheten att inte kunna prata med sin familj om detta. Som aktiva i Pingstkyrkan var homosexualitet inget som sågs förlåtande på. Jag kunde berätta att jag så sent som här om året fick se en vän bli utslängd ur familjen i Jönköping för att han berättade om sina känslor. Därvidlag har inte mycket förändrats.
Vid tidpunkten för hans första närmande av en annan kille och en kärleksförklaring studerade Sture vid internatläroverket Fjellstedska skolan med bara killar. "Jag ju blev kär i både den ena och den andra under studierna" berättar han. Det ledde till att han sändes till ungdomspsyk där han fick genomgå behandling med insulinchocker.
Diagnosen Sture fick kallades "neurotisk homosexualitet". Genom att injicera en stor mängd insulin i honom försänktes han i medvetslöshet. När han vaknade upp serverades en fantastisk frukost. Det är för mig obegripligt hur detta skulle kunna "bota" homosexualitet men jag är ett barn av min tid. De som utförde behandlingarna ett barn av sin. Eller barn av en vårdideologi nära knuten till tanken om det rena folkhemmet med starka influenser från det mörka 1930-talet.
Samtalet ledde oss också in på Folkhemstanken. I dag blandas idén om folkhemmet allt som oftast med idén om välfärdsstaten och offentligt finansierade trygghetssystem. Folkhemmet var dock en idé om en samhälle som var nära perfekt. I det samhället skulle element som inte passade in "åtgärdas" eller förflyttas till institution. Tvångssteriliseringar är ett sådant exempel. Vad som pågått på landets slutna institutioner är jag inte säker på att vi ännu har full vetskap om. Vill vi ens veta allt vi som samhälle utsatt våra medmänniskor för?
Kanske är Sture Bergwall en produkt av folkhemmet. När han skulle korrigeras till att bli av med sin homosexualitet misslyckades det hela för känslorna och drivkrafterna var så starka att de inte lät sig bevekas. I stället för en korrigerad människa kom en utstött och trasig människa ut på andra sidan. Det framstår efter Stures berättelse i alla fall klart för mig att efter en trygg uppväxt (jag kommer tillbaka till detta när jag skriver om förtroende eller om Säters behandlingsmetod. Har inte landat i var det bäst passar in) blir livet stökigt i andra halvan av tonåren och det är hans homosexualitet som är grunden. Misstolka den förra meningen rätt - homosexualiteten per se är inte problemet utan samhällets syn på homosexualiteten. Det är i samma veva som drogerna gör entré i Stures liv. Jag gör inga anspråk på att vara psykolog eller i övrigt kunnig på området. På sin höjd gör jag anspråk på att vara en medmänniska som inte vill ursäkta men förstå den stora frågan - hur kunde det bli så här?
Efter ungdomspsyk gav Sture upp studierna och flyttade till Falun. Kring 1968, om jag fått det hela rätt, jobbar Sture inom långvården. Under samtalet lyser hans ögon upp. Han säger att han trivdes väldigt bra med att arbeta där. På äldreboendet fanns Tom som blev Stures pojkvän. Tom skulle hjälpa Sture att kunna komma vidare i läkemedelsstudierna. Jag försöker dra mig till minnes exakt hur Sture formulerade sig men det är ett ungefärligt citat ni får här:
"Det var då jag insåg att två män kunde leva tillsammans. Jag var lycklig då."
Det är enda gången under vårt samtal som Stures ögon verkligen lyser. Kanske var det året Tom och Sture fick tillsammans det lyckligaste eller till och med enda lyckliga i Stures liv?
Tom var inget undantag från att omfattas av samhällets normer och krav. Också han förde en kamp med sig själv och sin sexualitet. När de hade varit ett par i ett år tar Tom livet av sig. Han som var Stures kärlek och hade gett honom hopp om att två män kunde få leva tillsammans. Tom som skulle hjälpa honom till att läsa medicin. Tom som jag uppfattar det Sture såg som livskamrat försvann. Här går allt fel.
Sture ger sig i lag med mer och tyngre droger. I månaderna efter Toms bortgång begår han 3 sexuella övergrepp på yngre killar. Sture har själv bloggat om det hela och som jag skrev redan i går bär han fortfarande ansvaret för det som skedde då. Han dömdes för övergreppen till vård på Säters mentalsjukhus.
Eftersom brotten som begåtts var av mycket allvarlig art och jag på inget sätt vill ursäkta eller förmildra allvaret i dem skriver jag återigen att det lilla fokus jag lägger på dem i texten är för att det utfärdades domar och straff avtjänades. Brotten är oförsvarliga men domarna i sig säkert fullt rimliga. Jag kan inte deras exakta lydelse men anser att för övergreppen skulle straff utställas och avtjänas. Så har också skett.
När tiden var inne för Sture att lämna Säter, för denna gång, sökte han sig till Uppsala. Han ville studera till präst. I Uppsala visste man dock var stadens homosexuella fann sitt utenöje. Han träffade en kväll på "Agda" år 1974 en man som han följde hem. När mannen gick på toaletten sniffade Sture den hallucinatoriska drog han var mest förtjust i för tillfället - trikloretylan (korrigera mig om jag fått namnet fel). Sture ville få visioner om "vackra ängar" men i stället blev mannen han följt med hem till en monster när han kom emot Sture ut från toaletten. Sture säger att han "försvarade sig mot ett monster" när han på ett bestialiskt sätt gick lös på mannen med en kniv. Sture lämnade lägenheten och en döende man kvar därinne.
Det var sista gången Sture använde trikloretylan som han fram till dess ofta brukat. Han säger själv att det var då han förstod den fulla vidden av vilka fasor drogen kunde leda till. För detta knivöverfall dömdes Sture åter till vård på Säter. Denna gång skulle den "neurotiska homosexualiteten" botas med elchocker. När Sture kommer till denna del av vårt långa samtal kommer tårarna. Han berättar hur bilder av nakna män visades och han fick en elchock. När bilder på nakna kvinnor visades fick han ingen stöt.
För mig framstår det som att man lade orsaksförklaringen på det fasansfulla som skett på homosexualiteten och inte på drogerna eller på psykisk sjukdom. Kanske var man villrådig och visste inte vad man skulle ta sig till? Kanske var det enklast att försöka "bota" homosexualiteten för att i alla fall få något gjort. Informationen skulle med all säkerhet inte läcka ut och om den gjorde det kunde Säter med lätthet hävda att homosexualitet var klassat som sjukdom vilket de troligen ansåg motiverade behandlingen.
Under de följande åren på Säter har Sture i princip fri tillgång till droger.
I nästa inlägg ska jag skriva om hur Sture ser på att han kom på tanken att ta på sig morden. Det blir en text om förtroenden, om tillit, om angrepp på sin familj och behandlingsmetoderna på Säter samt början på det juridiska haveri som gick hand i hand med det övriga. Nu har ni en bra grund kring viktiga delar i Sture yngre liv som jag menar har verkan långt framöver. Nästa del kommer jag att behöva än mer tid för att få ihop och därtill har jag i morgon uppdrag i sambans med Strockholm Pride så nästa del lär dröja till början av veckan.
Jag har bett Sture läsa texterna så att direkta fel kan korrigeras om årtal, personer och annat sakmässigt. Detaljer kan därför komma att ändras - allt för att ni ska få en så korrekt bild som möjligt av Stures berättelse med mina ord och kommentarer.
Stures berättelse ger dock lite liv och förståelse för min släktings situation. Vare sig för min honom eller Sture är det på något sätt en ursäkt för missbruk men kan rimligen vara en förklarande orsak till hur det kan gå så snett. I Stures fall långt mycket värre i gärningar än för min farbror. I min släktings fall värre för att missbruket ändade hans liv.
Utan egentliga homosexuella förebilder hade Sture Bergwall identifierat känslor som i den tiden var strikt förbjudna. Homosexualitet var fortfarande sjukdomsklassat och Sture skulle senare få uppleva de behandlingar som samhället satte in för att råda bot på homosexualiteten.
Första gången Sture yppade orden om sina känslor kom kraftiga reaktioner. När vi talade om detta i går lyfte Sture också svårigheten att inte kunna prata med sin familj om detta. Som aktiva i Pingstkyrkan var homosexualitet inget som sågs förlåtande på. Jag kunde berätta att jag så sent som här om året fick se en vän bli utslängd ur familjen i Jönköping för att han berättade om sina känslor. Därvidlag har inte mycket förändrats.
Vid tidpunkten för hans första närmande av en annan kille och en kärleksförklaring studerade Sture vid internatläroverket Fjellstedska skolan med bara killar. "Jag ju blev kär i både den ena och den andra under studierna" berättar han. Det ledde till att han sändes till ungdomspsyk där han fick genomgå behandling med insulinchocker.
Diagnosen Sture fick kallades "neurotisk homosexualitet". Genom att injicera en stor mängd insulin i honom försänktes han i medvetslöshet. När han vaknade upp serverades en fantastisk frukost. Det är för mig obegripligt hur detta skulle kunna "bota" homosexualitet men jag är ett barn av min tid. De som utförde behandlingarna ett barn av sin. Eller barn av en vårdideologi nära knuten till tanken om det rena folkhemmet med starka influenser från det mörka 1930-talet.
Samtalet ledde oss också in på Folkhemstanken. I dag blandas idén om folkhemmet allt som oftast med idén om välfärdsstaten och offentligt finansierade trygghetssystem. Folkhemmet var dock en idé om en samhälle som var nära perfekt. I det samhället skulle element som inte passade in "åtgärdas" eller förflyttas till institution. Tvångssteriliseringar är ett sådant exempel. Vad som pågått på landets slutna institutioner är jag inte säker på att vi ännu har full vetskap om. Vill vi ens veta allt vi som samhälle utsatt våra medmänniskor för?
Kanske är Sture Bergwall en produkt av folkhemmet. När han skulle korrigeras till att bli av med sin homosexualitet misslyckades det hela för känslorna och drivkrafterna var så starka att de inte lät sig bevekas. I stället för en korrigerad människa kom en utstött och trasig människa ut på andra sidan. Det framstår efter Stures berättelse i alla fall klart för mig att efter en trygg uppväxt (jag kommer tillbaka till detta när jag skriver om förtroende eller om Säters behandlingsmetod. Har inte landat i var det bäst passar in) blir livet stökigt i andra halvan av tonåren och det är hans homosexualitet som är grunden. Misstolka den förra meningen rätt - homosexualiteten per se är inte problemet utan samhällets syn på homosexualiteten. Det är i samma veva som drogerna gör entré i Stures liv. Jag gör inga anspråk på att vara psykolog eller i övrigt kunnig på området. På sin höjd gör jag anspråk på att vara en medmänniska som inte vill ursäkta men förstå den stora frågan - hur kunde det bli så här?
Efter ungdomspsyk gav Sture upp studierna och flyttade till Falun. Kring 1968, om jag fått det hela rätt, jobbar Sture inom långvården. Under samtalet lyser hans ögon upp. Han säger att han trivdes väldigt bra med att arbeta där. På äldreboendet fanns Tom som blev Stures pojkvän. Tom skulle hjälpa Sture att kunna komma vidare i läkemedelsstudierna. Jag försöker dra mig till minnes exakt hur Sture formulerade sig men det är ett ungefärligt citat ni får här:
"Det var då jag insåg att två män kunde leva tillsammans. Jag var lycklig då."
Det är enda gången under vårt samtal som Stures ögon verkligen lyser. Kanske var det året Tom och Sture fick tillsammans det lyckligaste eller till och med enda lyckliga i Stures liv?
Tom var inget undantag från att omfattas av samhällets normer och krav. Också han förde en kamp med sig själv och sin sexualitet. När de hade varit ett par i ett år tar Tom livet av sig. Han som var Stures kärlek och hade gett honom hopp om att två män kunde få leva tillsammans. Tom som skulle hjälpa honom till att läsa medicin. Tom som jag uppfattar det Sture såg som livskamrat försvann. Här går allt fel.
Sture ger sig i lag med mer och tyngre droger. I månaderna efter Toms bortgång begår han 3 sexuella övergrepp på yngre killar. Sture har själv bloggat om det hela och som jag skrev redan i går bär han fortfarande ansvaret för det som skedde då. Han dömdes för övergreppen till vård på Säters mentalsjukhus.
Eftersom brotten som begåtts var av mycket allvarlig art och jag på inget sätt vill ursäkta eller förmildra allvaret i dem skriver jag återigen att det lilla fokus jag lägger på dem i texten är för att det utfärdades domar och straff avtjänades. Brotten är oförsvarliga men domarna i sig säkert fullt rimliga. Jag kan inte deras exakta lydelse men anser att för övergreppen skulle straff utställas och avtjänas. Så har också skett.
När tiden var inne för Sture att lämna Säter, för denna gång, sökte han sig till Uppsala. Han ville studera till präst. I Uppsala visste man dock var stadens homosexuella fann sitt utenöje. Han träffade en kväll på "Agda" år 1974 en man som han följde hem. När mannen gick på toaletten sniffade Sture den hallucinatoriska drog han var mest förtjust i för tillfället - trikloretylan (korrigera mig om jag fått namnet fel). Sture ville få visioner om "vackra ängar" men i stället blev mannen han följt med hem till en monster när han kom emot Sture ut från toaletten. Sture säger att han "försvarade sig mot ett monster" när han på ett bestialiskt sätt gick lös på mannen med en kniv. Sture lämnade lägenheten och en döende man kvar därinne.
Det var sista gången Sture använde trikloretylan som han fram till dess ofta brukat. Han säger själv att det var då han förstod den fulla vidden av vilka fasor drogen kunde leda till. För detta knivöverfall dömdes Sture åter till vård på Säter. Denna gång skulle den "neurotiska homosexualiteten" botas med elchocker. När Sture kommer till denna del av vårt långa samtal kommer tårarna. Han berättar hur bilder av nakna män visades och han fick en elchock. När bilder på nakna kvinnor visades fick han ingen stöt.
För mig framstår det som att man lade orsaksförklaringen på det fasansfulla som skett på homosexualiteten och inte på drogerna eller på psykisk sjukdom. Kanske var man villrådig och visste inte vad man skulle ta sig till? Kanske var det enklast att försöka "bota" homosexualiteten för att i alla fall få något gjort. Informationen skulle med all säkerhet inte läcka ut och om den gjorde det kunde Säter med lätthet hävda att homosexualitet var klassat som sjukdom vilket de troligen ansåg motiverade behandlingen.
Under de följande åren på Säter har Sture i princip fri tillgång till droger.
I nästa inlägg ska jag skriva om hur Sture ser på att han kom på tanken att ta på sig morden. Det blir en text om förtroenden, om tillit, om angrepp på sin familj och behandlingsmetoderna på Säter samt början på det juridiska haveri som gick hand i hand med det övriga. Nu har ni en bra grund kring viktiga delar i Sture yngre liv som jag menar har verkan långt framöver. Nästa del kommer jag att behöva än mer tid för att få ihop och därtill har jag i morgon uppdrag i sambans med Strockholm Pride så nästa del lär dröja till början av veckan.
Jag har bett Sture läsa texterna så att direkta fel kan korrigeras om årtal, personer och annat sakmässigt. Detaljer kan därför komma att ändras - allt för att ni ska få en så korrekt bild som möjligt av Stures berättelse med mina ord och kommentarer.
